Den som alltid går att tala med

Tafafilt är döden och ändå föddes jag där. Jag heter Jbara. Det sägs att jag är väldigt vacker men att jag inte vet om det. Som om jag brydde mig. Jag är fattig och jag bor i världens rövhål. Med min pappa, min mamma, mina fyra bröder och mina tre systrar.

Det knullas som fan hos de fattiga, för det är gratis.

Helt gratis är det dock inte. Jbara låter den äldre, smutsige och allmänt ofräsche Miloud knulla henne mot att hon får en Raïbi Jamila, en granatäppelyogurt som hon älskar. Visserligen klistrar hans sperma ihop hennes skinkor, men de luktar lika illa och hon får sin yogurt. Dessutom övertygar han henne om att hon inte mist sin oskuld helt, så länge håret finns kvar på hennes kön.

Saphia Azzeddines bok Sånt jag berättar för Allah kom ut 2008 i Frankrike och det är inte konstigt att den väckte uppmärksamhet. Jag har sällan läst en så gripande skildring av utsatthet och allt är snygg förpackat i en monolog där en ung kvinnas tankar delas med oss,  trots att de är ämnade endast för Allah. Vi får höra om hennes hat mot sin pappa, som hon menar är en religiös idiot som tror sig kunna köpa sig frid. Allt är haram för honom och är knappast en kärleksfull far. Modern älskar hon, men samtidigt har hon svårt att acceptera den totala undergivenhet som finns hos henne. Modern döljer sin sorg genom att varje dag ha lök i maten, då får hon  varje dag ett tillfälle att gråta naturligt.

Det visar sig att Miloud inte hade rätt. Trots att könshåret finns kvar börjar Jbaras mage att växa. Hon blir svårt misshandlad och ivägkörd från byn. Hon talar med Allah och hoppas att han ska hjälpa henne. Det gör han, på ett lite oväntat sätt.

Allah skickar nämligen en rosa väska i Jbaras väg, en rosa väska som ändrar hennes liv. Där hittar hon de kläder som ger henne ett yttre som imponerar. Med dem på drar hon till staden där hon knullar för mer än en Raïba Jamila. Först krävs det dock att barnet i henne försvinner.

Vi får följa Jbara under många år, som städerska, som hushållerska och som hora. Oavsett arbete ingår det att knulla för pengar. Ibland får hon inte ens det. Ibland tycker sig männen ha rätt till hennes kropp ändå. Samtalet med Allah vittnar om en desperation, men kanske mest om avstängda känslor. Så fort hon känner något flyr hon.  Bättre att hålla distans och därmed kontrollera sitt liv. Hennes liv är på de flesta sätt rent ut sagt förjävligt, men frågan är om livet i den lilla bergsbyn skulle varit ännu värre? Nu har hon någon sorts kontroll och hon pendlar mellan att älska Allah och att skälla ut honom.

Jag tycker mycket om Sånt jag berättar för Allah.  Det är en lättläst liten bok, med ett väldigt starkt och viktigt innehåll.  Jbara skriver om sitt eländiga liv med en passion och humor som gör läsningen njutbar trots sitt många gånger nattsvarta innehåll. Det går inte att sluta läsa. Dels för att tempot är så rasande snabbt att en paus blir svår, men kanske mest för att Jbaras öde drabbade mig så hårt.

Boken är ett recensionsexemplar från Ordfront Förlag.