Vi måste börja med orden är Kristian Johannessons debut om en obehörig SFI-lärare, eller snarare en obehörig Professeur de Mathématique, eller rätt och slätt poeten Johannes, som lär dem som redan kan matematik orden de behöver för att räkna matte på svenska. Vi måste börja med orden.
Det går att börja om. Det budskapet måste Johannes och hans kollegor stå för. Ta på det glada lågstadiefrökenleendet och låtsas att allt är normalt. Att eleverna inte kommer från kriget till ett nytt land där deras hemska upplevelser får beteckningen ”omständligt och lite besvärligt”. Där läraren försiktigt rättar eleven som säger att han kommit till Sverige under en lastbil, för i måste väl ändå vara den korrekta prepositionen i sammanhanget. Vi måste börja med orden.
Och när eleverna lärt sig några ord, dragit streck mellan ord som hör ihop, svarat ja eller nej på mer eller mindre meningslösa frågor i läroboken och kanske börjat hitta orden, då är det lov. Alla gråter. Johannes lämnar skolan och orden. Istället blir han vårdbiträdet Johannes, fast han helst vill vara poeten Johannes. Poeten Johannes som letar efter orden som ska göra honom till den han verkligen vill vara. Vi måste börja med orden.
Kristian Johannesson har makt över orden. Hans debutbok spretar år alla håll, orden skapar nya ord genom att de kombineras på oväntade sätt och placeras på oväntade ställen. Ibland förs berättelsen framåt av en typisk språkövning för dem som är nybörjare på svenska. Jag ler åt de naiva och inte sällan patroniserande övningarna. Samtidigt skäms jag lite över den övertydliga roll som jag själv går in i ibland. Vi måste börja med orden, men sedan då?
Kanske passar Vi måste börja med orden extra bra för mig, som känner igen så mycket av min vardag. Jag lever med de ordövningar som Johannesson experimenterar med, möter de unga människor han möter. Kristian Johannesson har få svar, men ställer många bra frågor. Hans alterego (?) Johannes gör allt för att försöka finna sig själv och skäms ibland över att hans vardagliga problem tar sig så stora proportioner, när eleverna han möter kanske blir utvisade imorgon.
Det är på många sätt mina elevers verklighet som beskrivs. De som kommer hit för att börja om och möts av ett Sverige där landskronabo betyder ungefär sverigedemokrat. När de första orden lärts in och det går smidigt att presentera sig börjar allvaret. Det gäller att komma förbi ”hejjagheterxochjagär16årgammalochjagkommerfrånx jagtyckerombilarmenjagtyckerinteomkattertacksåmycketfördulyssnar”.
Vad gör vi för att komma vidare när vi har börjat med orden? Hur gör vi det möjligt att verkligen börja om?
Jag önskar jag hade ett bra svar. Har i år en språkintroduktionsklass – vilket är roligt och svårt – där jag lär dem ord på engelska och matematiska.
Ska läsa ditt boktips när jag hinner, låter som att den belyser sådant som behöver belysas.
Det är en roman, men jag kände igen mycket av frustrationen och även glädjen som arbetet med nyanlända innebär. Även jag arbetar på språkintro.
Verkar vara en bok för mig! Utmaningen i att komma vidare efter att kunna presentera sig är enorm som du säger! Finns nog inget enkelt svar på den frågan men att använda språket i naturliga sammanhang med stöd från skolan tror jag på!
För vissa gård et av bara farten, för andra tar det stopp. Intressant, utmanande och jobbigt för dem som står still.
Åh, den här boken har jag missat helt. Tack för att du skriver om den, jag vill givetvis läsa den!
Bra, annorlunda och tänkvärd!