Det börjar sjunka in att Nobelpristagaren inte var någon av mina favoriter, men en av de som haft oddsen med sig. Mo Yan ges priset med följande motivering ”som med hallucinatorisk skärpa förenar saga, historia och samtid”, men vem är han egentligen? Jag gav mig ut på en färd runt internet.
Egentligen heter pristagaren Guan Moye, men skriver under pseudonymen Mo Yan som betyder ”tala inte”. Mo föddes 1955 i nordöstra Kina och hans böcker skildrar livet i Gaomi, som är en del av Shandongprovinsen, där han växte upp och också befinner sig just nu. Han är en bondpojke, som slutade skolan redan som tolvåring. Vidare utbildning fick han genom armén. I hans böcker står böndernas liv i centrum.
Mos första berättelse publicerades i en litteraturtidskrift 1981 och Peter Englund lyfte i en intervju fram Mo Yan som novellist. Lite synd kan jag tycka, då det kanske betyder att Alice Munro inte kommer att få priset nästa år heller. Av hans romaner finns tre översatta till svenska och de är alla utgivna av Bokförlaget Tranan.
Det är tydligt att få har läst något av honom och att han kan ses som ett politiskt val, då detta säkert kan påverka relationen mellan Sverige och Kina positivt. Mo Yan kritiseras dock i vissa kretsar för att vara för knuten till det styrande kommunistpartiet. Nu ska ju inte valet vara politiskt enligt Peter Englund och hade Akademien haft ett politiskt syfte, skulle snarare Adonis eller Nawal El Saadawi varit passande val. Istället motiverar Englund valet så här:
– Han ger oss unika inblickar i en unik miljö på ett unikt sätt.
I hemlandet är han, enligt Kersti Johansson, bibliotekarie som doktorerat i kinesiskt litteratur, både omtyckt och läst. Helt okontroversiell är han dock inte, trots kritiken mot honom som regimtrogen. Hans bok Vitlöksballaderna, som handlar om ett nutida bondeuppror, blev till exempel censurerad när den kom ut. Johansson rekommenderar dock att börja med Det röda fältet. Den har jag faktiskt sett filmatiseringen av och är alltså inte så okunnig om Mo Yans verk som jag först trodde.
Jag hade tänkt börja med att läsa den nyaste boken Ximen Nao och hans sju liv, men efter följande beskrivning blir jag lite tveksam:
Den tredje romanen som finns på svenska, Ximen Nao och hans sju liv, är en riktigt tjock sak. Då får man ha gott om tid att läsa. Det är en helt enastående berättelse, men kanske inget man sätter tänderna i första gången man ska läsa honom.
Kaj Schueler skriver i en krönika i SvD att Mo Yan är ett motsägelsefullt val. Visserligen har han varit favorit enligt vadslagningsbyråernas odds (en läcka?), men han är ändå relativt okänd och Schueler tror inte att han varit aktuell i diskussionerna speciellt länge. Han skriver så här:
[…] mycket tyder på att han dykt upp ganska nyligen. Är han en kompromisskandidat som seglat upp under årets sena diskussioner när andra kandidater av olika skäl fallit ifrån? Är Mo Yan den kandidat som de sexton röstande ledamöterna lyckats få majoritet kring?
Tydligt är i alla fall att Göran Malmqvist tillhör de akademiledamöter som är extra nöjd med valet. Det är tredje mannen i rad som får Nobelpriset i litteratur. Något som jag definitivt tycker är synd. Män prisar män allt för ofta, vilket också Johanna Ögren uppmärksammar. Rubriken, som hon inte satt själv, är kanske onödigt provokativ, men innehållet i artikeln är klockren. Statistiken visar med all önskvärd tydlighet att män ger saker till män antingen det handlar om priser eller jobb.
Inget ont om Mo Yan, han är utvald och säkerligen en mycket välförtjänt pristagare. Roligt att Asien uppmärksammas. Litteratur från denna världsdel får på tog för lite uppmärksamhet. Just uppmärksamheten verkar inte vara något Mo njuter av. Istället verkar han vilja gömma sig. Efter några timmar i ensamhet tackade han dock för priset.
På Mo Yans förlag Tranan jublades det självklart och jag tycker att det är extra roligt att detta lilla förlag får en nobelpristagare i sitt stall. Självklart är också Mo Yans svenska översättare Anna Gustafsson Chen extra glad idag.
Tack för en informativ och välbehövd presentation om någon jag inte visste något om!
”hallucinatorisk skärpa” var det faktiskt. Det räckte att en källa någonstans citerade fel; nu har den här tokiga versionen med ”hallucinatorisk realism” spritt sig som en löpeld från blogg till blogg…
Tack för påpekandet. Den eventuellt felaktiga citeringen har troligen att gör med Englunds engelska motivering, som innehåller ordet realism och fortfarande står kvar på akademiens hemsida. Där finns också två versioner på svenska, men både skärpa och realism. Faktum är att det officiella pressmeddelandet inte innehöll ordet skärpa, trots att Englund sa så vid tillkännagivandet. Enligt SvD läste Englund fel och det skulle vara realism inte skärpa. Alternativt att motiveringen ändrats efter att pressmeddelandet skickades ut. Jag väntar med att ändra tills jag vet säkert.
http://www.svenskaakademien.se/nobelpriset_i_litteratur/pristagarna
Nu är det ändrat på båda ställen till skärpa och då gör jag det också. Den engelska motiveringen finns nu i två versioner.
Bara för att vara lite överdrivet petig så skrivs kinesiska efternamn först. Om man inte känner honom bör man således kalla Mo Yan för Mo, inte Yan.
Intressant med en kinesisk författare som vinnare. Undrar om Mos bok 丰乳肥臀 (ungefär ”Stora bröst, stor rumpa”) kommer i svensk översättning också? 🙂
Tack för intressant petighet! 🙂 Är inte så hemma gällande kinesiska namn. Tittade just på boken du nämner, som finns i engelsk översättning. Den verkar vara den mest kontroversiella?!
Ja, den finns tydligen på engelska: ”Big breasts & wide hips”. Boken ska ha kritiserats för sin ”grafiska erotik”. Låter ju som något som ligger i tiden när ”Femtio nyanser av honom” gör succé. Kanske något för förlaget Tranan att titta närmare på framgent.