Det är inte helt ovanligt att en författare skriver för både unga och vuxna, men att två böcker för olika målgrupper knyter an till varandra är definitivt ovanligt. Cilla Naumanns 62 dagar och augustprisnominerade Springa med åror handlar om samma personer, i viss mån berör de samma händelser, men ur olika perspektiv.
Jag valde att läsa 62 dagar först av flera anledningar. Dels kom den ut först, dels handlade den om en mycket mer begränsad tid än Springa med åror, ett sommarlov, 62 dagar. Jag vet egentligen inte om jag valde rätt. Jag tror att det fungerar att börja med vilken som, men min reaktion när jag läste ut Springa med åror var att jag ville läsa 62 dagar en gång till. För att förstå det hemska. För att bearbeta. För den till synes naiva berättelsen om Tom och hans bror som tillbringar sommaren på samma ställe som mamma Johanna gjorde, berättar så mycket mer än det som skrivs på raderna. Båda böckerna har egentligen barnets perspektiv. I ungdomsboken är det Toms historia som berättas och i vuxenboken Monicas.
I Springa med åror vet vi direkt att något hemskt kommer att hända Lasse. Lasse, som är en av huvudpersonerna i 62 dagar och son till Monika. Monika som är den som får mitt hjärta i den här boken. Den osäkra bondflickan som bor med sin far Ivan omgiven av lukten som hon skäms för. Ladan bredvid dem hyrs en sommar ut till en läkarfamilj och dottern Johanna och Monica tillbringar lovet i en sorts symbios.
Jag får aldrig riktigt grepp om Johanna. Hon fladdrar och fladdrar från blomma till blomma. En sommar stannar hon hos Monika, men nästa gång då hon kommer tillbaka är vänskapen inte riktigt densamma. Naumann beskriver de stora känslorna med få ord och jag känner verkligen med Monika. Scenen där hon sitter ensam på ett hotellrum är något av det starkaste jag läst.
Alice Eggers skriver i sin recension av 62 dagar om Cilla Naumanns sätt att skildra döden på ett sakligt sätt och jag håller med både om det och om det poetiska uttryckssättet. Språket i ungdomsboken är lite enklare, men fortfarande väldigt vackert. Vuxenboken har också den en drömmande ton, men de stora mellanrummen mellan pusselbitarna gör att jag tyvärr tror att allt för unga läsare kan få problem. Tidshoppen är många och vi får följa Monica både som barn, nybliven mor och så under sommaren då det hemska händer. Skickligt lyckas Naumann skapa en helhet trots att det är så mycket hon inte berättar. Jag tycker verkligen om hennes sätt att skriva.
Däremot rekommenderar jag alla som tycker om Springa med åror att även våga sig på 62 dagar. De två böckerna bildar en riktigt snygg helhet, troligen för att de från början kommer från samma manus. Tydligen fanns från början en tanke att kombinera en bok för vuxna och en för ungdomar i samma bok, men nu blev det istället två separata böcker utgivna av två olika förlag.
Vill du lyssna på en intervju med Cilla Naumann tycker jag att du ska lyssna på Bokhoras bokpod där Johanna L intervjuar henne.
Vad spännande det låter! Jag är svag för intertextualitet, ofta berikar det texten och ger nya dimensioner. Vill läsa båda!
Tycker jag definitivt att du ska göra. Rekommenderar nog ändå att läsa 62 dagar först, men egentligen spelar det nog ingen roll. Kombinationen är riktigt bra!
Jag läste Springa med åror först, och 62 dagar sen. Nackdelen var att det kändes som om jag visste för mycket om vad som skulle hända. Men jag älskar det författartekniska tricket att beskriva delvis samma händelser hur olika perspektiv. Och helt olika berättarröster!
Jag vet inte vilken ordning som är bäst, men båda böckerna är bra.