Jag funderade vidare på inlägget från igår om bra och dåliga böcker och funderade över hur snobbig min inställning till litteratur är. Svaret är ganska så mycket. Jag skulle kunna lägga till ett tyvärr här, men jag skiter i det.
Nu var jag visserligen inte på bokcirkeln igår, då jag fortfarande är allt för förkyld, men även om jag hade varit där skulle jag inte ha läst boken vi (eller en av oss i alla fall) bestämt att vi skulle läsa. Boken är nämligen Fifty shades of Grey och jag vägrar lägga någon som helst lästid på en dåligt skriven bok som dessutom verkar ungefär hur kvinnoförnedrande som helst. Är jag en litteratursnobb eller handlar det egentligen om att jag skulle vara pryd (vilket den som valde boken antydde). Definitivt handlar det om att jag är tämligen säker på att Fifty shades of Grey är en riktigt dålig bok. Jag behöver inte läsa den för att bli mer säker på det. Faktum är att jag inte ens är intresserad av att läsa den för att eventuellt bli positivt överraskad. Det är inte värt tiden.
Jag har inte heller något behov att att läsa någon bok av Mario Vargas Llosa, trots att han fått Nobelpriset, då hans syn på kvinnor inte heller känns direkt nyskapande. Då spelar det ingen roll hur fantastiskt hans språk än må vara, det blir inte bra böcker ändå. Skillnaden är att jag köpt en bok av Mario Vargas Llosa, som stått i bokhyllan ett tag, för han är ju ändå en fin och prisad författare. Är det detsamma som att han är en bra författare? Jag är tveksam till att använda just det ordet.
Toni Morrison har fått Nobelpriset. Hon är fantastisk. Tomas Tranströmer likaså. Günther Grass har fått en chans och maken till dålig bok har jag sällan läst och ja, jag använder ordet dålig, för det måste man få göra även om det handlar om en nobelpristagare. Så många ord och så lite innehåll. Och då anser jag mig ändå ganska väl utbildad inom litteraturvetenskapen, vilket må ha lärt mig att skilja de ansedda böcker från de icke omskrivna, men som inte fått mig att automatiskt se all fin litteratur som bra.
Kanske kan man skylla på ungdomlig okunnighet när det gäller just Grass, men faktum är ändå att all prisad litteratur inte nödvändigtvis är bra. Välskriven kanske, men i just det här fallet kan jag faktiskt inte ens se det. När det gäller t.ex. Gabriel García Marquéz kan jag se att det är välskrivet, men ingenting för mig, för visst kan det vara så ibland.
Jag önskar ibland att jag kunde vara som Anna eller Lyran och verkligen satsa på den fina litteraturen, men det är inte riktigt jag. Och varför önskar jag ens det kan en fråga sig? Antagligen för att jag lärt mig att vissa böcker är finare än andra. Vad jag också lärt mig är dock att pärlorna kan finnas på de mest oväntade ställen. Det är därför jag allt som oftast är väldigt nöjd med min spretiga läsning.
Det som gör en bra bok för mig är att den har en tydlig idé som håller hela vägen. Språket är verkligen avgörande för mig. Jag kan uppskatta både en kargt och fåordigt språk och ett mer poetiskt böljande. Det viktigaste är att språket är begåvat, personligt och inte minst naturligt. Ibland känns det som om författare försöker skriva på ett språk som de tror signalerar finlitteratur, utan att egentligen behärska det. Då blir det pannkaka. Ett sådant språk kan lätt dela en läsekrets i en del som älskar och en del som kanske inte hatar, men i alla fall inte förstår grejen. Detsamma händer ofta då författaren har en väldigt annorlunda idé till innehållet. Vissa kan tycka att det blir för mycket, andra att det är fantastiskt banbrytande och genialt. Linjen mellan succé och fiasko är tunn. Så också linjen mellan briljant och pretto.
Inom vissa genrer gömmer sig fler guldkorn helt klart. Det är sällan jag blir helt knockad av en underhållsroman eller en deckare. Det är i romanerna och inte sällan i lyriken som det händer för mig. Så ja, det bor en liten litteratursnobb i mig helt klart. Det gör det. Men jag skulle inte säga att det gör att jag vet vad som är objektivt bra och objektivt dålig litteratur.
Nej Femtio shades of grey vill jag inte heller läsa, just på grund av de skäl du anger. Inte snobbigt bara klokt.
Vi bestämmer att det är klokt! 😉
Spännande debatt ni för – den känns som en fortsättning på disskussionen om vem som får tycka och skriva om böcker och läsning. För mig finns det absolut mer eller mindre välskrivna texter. Jag väljer allt oftare att leta efter de romaner som jag tror komner ge mig ngt extra. Miljö, språk eller budskap. Det gör mig till en selektiv läsare så ja. Då är jag snobbbmen samtidigt en öppen och flexibel läsare. Det är bara det att tiden är lite för kort för illa skrivna texter. Var genre har sin tid och jag har ingen åsikt om vad andra läser, var och en får bli salig på sin fason. Däremot jobbar jag hårt i skolan för att utveckla ekevernas läsande. Men det är ett annat svar…
Varje genre har sin tid helt klart. Just 50 shades känns som denna generationens Grottbjörnens folk. Säkert många tonåringar eller ännu yngre som läser i smyg alldeles för tidigt. Håller med om att det kan finnas bra och dålig litteratur, men inte att vissa böcker är objektivt bra.
Glömde också att kommentera din fina vink om att jag skulle läsa ambitiösare än andra. Det håller jag inte med om, jag har ju hela genrer som jag inte kan ngt om alls. Läser sällan klassiker eller poesi, aldrig skräck eller dystopier. Sällan YA sällan fantasy. Romanen är min grej. Det håller mig sysselsatt.
Jag tänker också att man rent språkligt kan skilja mellan bättre och sämre litteratur. Hjalmar Söderberg är bättre än Camilla Läckberg. Punkt. Men det betyder inte att man inte kan ha nöje eller utbyte av att läsa Läckberg, hennes böcker fyller sin funktion. Att jag inte längre läser dem handlar om att jag är mätt på dem och vill ha något som utmanar mer.
Sedan finns det ju då böcker förmedlar värderingar jag inte gillar. I det sammanhanget ger det mig lika mycket eller lika litet att läsa Stephenie Meyer och Vargas Llosa. Jag irriterar mig bara på deras värderingar och bryr mig inte särskilt mycket om att Vargas Llosa textmässigt ligger på en annan nivå.
Och nej jag tänker inte läsa några 50-böcker. Nog många har läst och recenserat dem för att jag till fullo ska förstå att inte böckerna har något att ge just mig.
Rent språkligt kan man absolut göra en sortering, frågar du ”experter” skulle de säkert vara tämligen överens, men inom gruppen ”bra” finns säkert väldigt många olika åsikter. Mycket beroende på innehåll och perspektiv tänker jag. Böcker av kvinnor om kvinnor vinner sällan stora priser, i alla fall inte om juryn består av män.
En sorts bra litteratur är sådan litteratur som får folk att läsa, tycker jag. Femtio nyanser har fått massor av människor att läsa som annars inte gör det, likaså Jag är Zlatan eller Harry Potter. Hur många personer har Hjalmar Söderberg fått att läsa? Eller Tranströmer? Jag säger inte att de är dåliga, jag säger att de är bra på olika sätt.
Det perspektivet finns också helst klart. Som lärare tycker jag att det är viktigt att det finns böcker som gör att människor börjar läsa. Min uppgift som lärare är att guida dem vidare och då knappast direkt till Tranströmer…
Jag tycker att du resonerar rätt. Men ibland måste jag bara läsa en bok även om jag VET att jag kommer att avsky den, bara för att få mina fördomar bekräftade. Så är fallet med Femtio nyanser av honom. Jag försöker att plåga mig igenom den men det är svårt. Inte bara för att den är dåligt skriven och förmeldar en unken kvinnosyn utan även för att den är så förbannat tråkig! För mig är det den värsta synden av dem alla när det gäller litteratur. Mycket kan jag ursäkta – och diskutera – men att när en bok är tråkig har den inte längre något existensberättigande för min del. Människan uppfann inte berättelser för att tråka ut folk. Shit – den där kommentaren måste jag klistra in i min egen blogg! 🙂
Det finns en funktion i att läsa böcker trots att man vet att de är dåliga, för att vara med i debatten till exempel. I fallet 50 shades lämnar jag debatten till andra. Om jag inte får ett ryck och läser bara för att. Håller med om att tråkiga böcker är pest. Ett fantastiskt språk kan lyfta mycket, men inte alls. Finns inget av det är det kasst.
Det här är en svår debatt att föra då vi inte använder samma värdering i orden. När vi säger ”bra” litteratur tänker många av oss, även jag, att den på något sätt är värd mer. Och nog kanske viss litteratur är mer värd än annan om vi tittar genom litteraturvetenskapliga glasögon. Tittar vi på böcker som förändrat vår läsning så ja, då kan vi mycket väl lyfta Harry Potter. Är böckerna nyskapande för konsten? Nej, Rowling använder flera klassiska sagobegrepp och har således inte kommit med något nyskapande. Är det dålig litteratur för det? Kanske inte. Poängen är den här att vi alla som deltar i debatten tittar genom olika glasögon, så vi når inte närmare en sanning.
Måste bra litteratur betyda att alla läser den? Nej, vill jag hävda. Men om ingen läser den är den fortfarande bra? Jag vågar inte svara på det.
All litteratur värderas utifrån sin tid och precis som du var inne på igår så är litteraturhistorian ett urval som någon subjektivt har gjort. Dagens litteratur blir svår att värdera då detta kanske tar form efter vår livstid vilken litteratur som faktiskt hade betydelse.
Själv vill jag läsa böcker ur både den ”bra” och den ”dåliga” boklådan för att jag behöver det. Men det finns gränser även för min smak; Fifty shades of Grey lockar inte heller mig. 😉
Men vad är nyskapande? Joyce använde ju Homeros story. 😉 Visst håller jag med, kanske mest om att det är ordet ”bra” som skaver. Litteraturvetenskapen talar sitt tydliga språk, men urvalet är ändå gjort av någon. Spännande att se vilka böcker från vår tid som blir klassiska. Är det pristagarna eller bästsäljarna?
Det är väl skönt att vi inte låter oss styras av vad som förväntas vara bra?! Det kan ju dock vara av intresse, som Johanna Lindbäck sa, att tala om att man förstår varför det är en bra bok fast faller inte in i min smak. Jag gillade såväl Boktjuven som Flyga drake och tänkte inte ens med litteraturvetardelen av min arma hjärna. Jag väljer också att låta bli att analysera nu i efterhand. 🙂
Ja, det är frågan: är det Fifty shades som dyker upp i de litteraturhistoriska verken?! haha
Fifty shades har varken språk eller innehåll så det är ingen större förlust att missa den.
Oftast ställs kulturkoftorna mot WT-läsaren men jag tycker att det sällan är så svart eller vitt. Men helt klart är debatten om ”finkultur och fulkultur” intressant!
Debatten började egentligen i huruvida det finns böcker som är bra och att den som tycker att dessa böcker är dåliga helt enkelt har fel. Det är främst den synen som jag vänder mig emot. Då blir det för svart och vitt.
Den här debatten har nu glidit in på helt andra frågor. Är det bra med böcker som får folk att läsa bra? Ja. Spelar det jättestor roll vad man läser om man gillar det? Nej. Jag är totalt för att folk ska läsa exakt vad de vill, och gärna i en stor blandning. Det är absolut inte såna värderingar jag är ute efter.
Linda och några andra som har skrivit här har vågat närma sig att det kanske finns mer eller mindre välskrivna verk, men längre än så kan ni inte sträcka er att säga. Jag kan ju det då, provocerande nog, för jag tycker att min utbildning och mitt jobb har gett mig lite kunskap på området. I mina ögon är Toni Morrison en mycket skickligare författare än Viveca Sten, och jag kan gärna diskutera varför.
Det betyder INTE att jag tycker att folk bara ska läsa Morrison. Ibland är man på humör för Viveca Sten. Kör på hennes böcker då.
Min poäng är att det fortfarande inte gör hennes verk lika avancerade hantverksmässigt som Morrisons. Hantverket och utförandet skiljer sig åt. Jag var aldrig ute efter: du får bara läsa det här och det här och du får bara tycka att det och det är bra, för annars är du en dålig människa. Jag som uppskattar Morrison, jag är en bra människa.
NEJ!
Jag längtar alltid efter nya Åsa Larsson-deckare, och jag tycker dom är skitbra och njuter medan jag läser. En högtidsstund. Men är Larsson lika hantverksmässigt skicklig som Toni Morrison? Finns det lika många bottnar i ”Till offer åt Molok” som i ”Älskade”? Nej.
Jag tycker att man får läsa precis vad man vill och att det är bra läsning om man uppskattar sina val OCH jag tycker att det finns bättre litteratur och sämre litteratur baserat på hantverksutförandet. Men det är två helt olika diskussioner som inte bör sammanblandas.
Jag håller som sagt med om att det kan finnas mer eller mindre bra litteratur, men ifrågasätter om utbildning i litteraturvetenskap ger förmåga att objektivt se vad som är bra. Avancerat hantverksmässigt kan vara ett sätt att dela in, men för mig handlar det om att även hantverksutförandet tolkas subjektivt. Jag kan absolut se att vissa böcker är bra, trots att jag kanske inte uppskattar dem, men kan inte köpa att det finns en objektiv sanning som jag måste förhålla mig till. Att jag skulle ha fel om jag tycker att den boken är dålig. Det är den delen av ditt ursprungliga inlägget som jag ifrågasätter, inte uppdelningen som sådan.
Du har rätt Johanna att diskussionen flyter, vilket kanske beror på att vi har olika perspektiv att se på frågan. Jag håller med dig, men ser en gråzon som blir något av ett ingenmansland.
Någonstans har vi ju ändå kommit överrens om vad som ska anses som ”bra” litteratur. Det är då subjektiviteten går över till att bli (mer) objektiv. På samma vis vi har kommit överrens om att det är den som hoppar högst i höjdhopp och inte den som hoppar snyggast som vinner. Så länge vi inte kan mäta vetenskapen så kan vi kanske inte heller komma fullständigt överrens. Nog måste väl en utbildning i något vara en väg till att veta mer i ett ämne?! Det betyder inte att alla som läst poäng vet mer. På samma sätt som jag litar på att läkaren vet mer än min mor (även om hon vill påskina annat).
Det här var en väldigt intressant diskussion och frågorna är många. Finns det bra och dålig litteratur, och vad är i så fall kännetecknande för grupperna? Jag håller med Lyran om att det rent objektivt går att säga om en bok har ett bra språk eller inte, men andra aspekter kan vara svårare att mäta. Jag tycker det är väldigt fint att en boks förmåga att locka läsare lyfts fram som en kvalitet, och jag tänker på samma sätt som O att det kan vara en ingång till ett djupare läsande. Min äldsta dotter tycker om en bokserie om älvor, som enligt mig är undermålig litteratur på flera sätt, men jag är överlycklig att dottern läser.
Angående val av bok så tänker jag så här: ”Livet är långt, men boken är längre”. Med andra ord: välj den bok du är sugen på eftersom din dit för läsande inte räcker till att böcker. Vill du läsa om Mr Grey så gör det. Det viktigaste är ju att vara sann mot sig själv.
Vilken intressant diskussion! Håller inte riktigt med dig, dock. Här kommer mitt svar:
Jag har läst 50 shades. Vill ju då gärna säga att den varken har språk eller historia. Allt beror ju på om man gillar det eller inte. Dessutom så byggde hon ju redan det på en välläst trilogi. Det handlar mest om masspyskos. Sedan om vi ska gå vidare till om vi är snobbiga eller inte. En bok är en bok. Huvudsaken är att folk läser och hoppet ligger i att de ska utveckla sitt läsande och gå vidare till mer välskrivna böcker ( i mitt tycke).
Det är ju bara att gå till sina egna barn. Min son är 17 år och hans läsande började faktiskt med Twilight. Är det då min uppgift att tala om för honom att det är en dåligt skriven skitbok? Nej. Men däremot så är det min uppgift och få hans läsande att utvecklas med hjälp av andra böcker/boktips. Vilket jag har gjort. Idag läser han rätt så tunga och välskrivna titlar. Han läser både på engelska och svenska.
Jag ser det alltså som min uppgift om att tipsa om böcker jag tycker är bra. Jag säger också till om jag tycker en bok är dålig. Oavsett vem som har skrivit den och oavsett språket.
Glömde länken till inlägget om 50 shades http://www.enbokcirkelforalla.se/fifty-shades-of-grey-hardporr-med-usla-dialoger/