Om Elkan och Nääs

Igår var jag på några timmars besök på Nääs slott, först tillsammans med några kollegor och sedan med Göteborg läser. Kollegorna var självklart med då också och ett gäng andra gäster. Föreläsningen hölls av Marie Hjalmarsson Engelke och i det här inlägget blandar jag frisk mellan hennes ord och den visning jag var på i anslutning.

Först på programmet stod alltså en visning av slottet, som jag faktiskt aldrig varit inne i, trots att jag bor så nära. Gunilla Hallset, antikvarie på slottet, visade oss runt i 1800-talsmiljön. Tydligen har det stått orört sedan August Abrahamssons död 1898 och enligt en inventarielista från sekelskiftet har ingenting flyttats dit efteråt, men det finns saker som försvunnit. Kanske har någon ärvt t.ex. möbler och konst. När August dog fanns ingen elektricitet och det har dragits in efteråt. Tidigare användes stearinljus och fotogen för ljus och kakelugnar som gav värme.

August Abrahamsson var den siste privata ägaren på Nääs, men det har funnit drygt 30 stycken sedan slottet byggdes. Efter hans död bildades en stiftelse, mycket för att kunna bevara den mycket berömda slöjdskolan som fanns på Nääs till 1966. Egendomen är på 1480 hektar och sträcker sig över motorvägen ända till Hindås. Just nu är tolv personer anställda året runt och på sommaren anställs extra personal för att ta emot alla besökare.

Slottets nedre plan var en form av uppvisningsvåning som sällan användes privat. Där finns bland annat röda salongen med en massa överdådiga möbler, en gigantisk kristallkrona och en massa konst i ömtåliga guldramar. Gunilla berättade att det inte pågår någon överdriven städning av slottet, allt för att inte riskera att förstöra inredningen. Bättre med lite damm då.

August Abrahamsson var betydelsefull för sin släkt och ägnade sig mycket åt dem, kanske för att han tidigt blev änkling. Hans fru Euphrosine Leman var operasångerska och dog efter tio års äktenskap av cancer i livmodern. Paret fick aldrig några barn. Inte heller hann Euphrosine flytta med till Nääs som de köpte 4 mars 1868. Hon dog i februari 1869 innan slottet var färdigrenoverat. Den våning på Nääs som var tänkt till henne omvandlades istället till två gästrum och ett biljardrum. I Göteborg bodde de på Stora Nygatan 17 1/2, vid kanalen mitt emot Trädgårdsföreningen, som vi besökte på vår stadsvandring. Affärsverksamheten togs över av Augusts bröder Gabriel och Leopold, medan August ägnade sig åt sina ägor.

Syskonen och deras barn var ofta gäster på slottet. Augusts syster Henriette, som var Sophie Elkans mamma, disponerade södra flygeln under somrarna och hennes son Otto bodde i huset Björkenääs på andra sidan Sävelången. August andra syster Selly bodde i ett av de rum som hans hustru skulle ha nyttjat. Hon fick inte heller några barn. Sedan fanns också en äldre bror som tidigt rymde från familjen och bosatte sig i England. Han tog namnet Montalba och gjorde sig en förmögenhet. Bland annat hade familjen ett slott i Venedig som fortfarande stod kvar. Även hans barn kom på somrarna till Nääs. Bland annat hans dotter Clara Montalba, som var känd skulptör och konstnär. Några av hennes skulpturer finns inne på slottet (jag vågar dock inte svära på att det är just de jag fotograferat…).

Sophie Salomon, som hon hette som ogift,  träffade sin blivande make Nathan Elkan just på Nääs slott. De var kusiner, men han var många år äldre än henne. De gifte sig också på slottet

Sophies liv har jag skrivit lite om tidigare, men lite mer information fick jag allt idag. Historien om hur hon tragiskt miste sin man, sin dotter och sin far under bara några veckor kring årsskiftet 1879 är tragiskt. Maken Nathan dog den 26 december, dottern Kerstin den 27:e och de begravdes samtidigt som hennes far 21 januari 1880.

Det jag inte visste var att Sophie träffade även sin andre kärlek just på Nääs. Han hette Alexis Sluys, var från Belgien och en mycket välkänd man som skrev mycket om pedagogik och slöjd. Han var fyra år äldre än Sophie, ganska sjuklig men överlevde ändå Sophie med 15 år och nämns i hennes testamente. Förutom pengar fick han hennes Rust Roest sigill, då det var han som kom på hennes pseudonym.

Sophie och Alexis hade ett förhållande från 1892 eller 93, fram till hennes död och det varnett komplicerat sådant, då han bodde med sin fru i Belgien. De brevväxlade, men breven tillhör dem som förstördes av Selma Lagerlöf och Betty Warburg, som i testamentet fick i uppgift att sortera Sophies brev och papper, samt bränna det som inte skulle ses.

Citat från breven, på franska, finns i brev till Selma och Sophie skriver mycket om förhållandet till Alexis. Att de hade en relation var officiellt i Sophies familj, men då han var gift var det självklart inte officiellt i hans familj. Det fanns troligen en poste restante adress dit hon skrev. ”Mina brev som ligger på posten” skriver Sophie i ett brev till Selma och påpekade att det var för att hon inte ville att frun skulle se. Elkan var inte helt nöjd med sitt förhållande och skriver till Selma att hon väntar på sitt straff. Lagerlöf skriver om paret i Antikrist mirakler, men där är mannen yngre än kvinnan, medan Alexis var fyra år äldre än Sophie.

Totalt finns över 3000 brev från Sophie Elkan bevarande och 1219 av dem är till Selma. det finns också tre oavslutade till henne. Marie Hjalmarsson Engelke läser kanske 20 sidor på en dag och varje brev är någonstans mellan 10 och 15 sidor. Att läsa Sophies brev är en utmaning, då hennes handstil är vansinnigt svårläst. Marie har fått stipendium av Kungliga vetenskapsakademien och med hjälp av de pengarna hoppas hon kunna ge ut något om breven fram till och med sekelskiftet. Nu har hon snart läst 1/4 av breven och är fortfarande i 1899.  Svårt att veta hur lång tid det kommer att ta då brevväxlingen avslutas då de träffas och det ibland fattas brev. Ett hopp från maj till långt in på hösten är inte ovanligt.

Totalt tillbringade Sophie och Selma 22 somrar tillsammans på Nääs. Troligen var det slöjdskolan som drog, då människor från hela världen reste dit. Själv hade jag inte insett hur känd denna skola faktiskt var. Fantastiskt egentligen.