Så har vi nått slutstationen för vår samläsning av John Greens Pappersstäder. Dags att diskutera, konkludera och gå vidare.
Linda: Pappersstäder är utläst och jag kan inte hjälpa att jag blev lite besviken på slutet, hur trevligt vägen mot det än var. De har letat och letat och letat och så tar det bara slut helt plötsligt. Jag hade velat ha mer. Mer förklaringar. Mer Margo. Vad tyckte du?
Helena: Ja, jag hade också velat ha mer och slutet blir lite futtigt nästan. Jag vill ha mer Margo men faktiskt också mer Q. Jag känner inte att jag förstår honom riktigt heller. Varför vill han inte gå på balen? Varför hänger han sig fast så hysteriskt i letandet? Varför vill han inte riktigt uppleva sin skolavslutning när han menar att den symboliserar den frihet han önskar sig? Handlar allt egentligen om någon sorts sorg efter den förlorade barndomen, en sorg eller vemod som jag tycker genomsyrar hela sista delen av boken? Berättelsen är en så snygg hel cirkel från prologen till slutet där det konstateras att den där oskulden är förlorad. Jag anar också något sånt när Q rensar sitt skåp en av de sista dagarna och drabbas av det där vemodet, det drabbade mig också trots att jag verkligen hatade min skoltid… Jag tycker kort sagt att slutet är fint men lite abrupt och lite futtigt.
Linda: Futtigt var ordet! Vägen mot slutet tyckte jag dock väldigt mycket om. Jag hade inte tråkigt en sekund, utan älskade ledtrådarna och hur Q till slut hittade platsen med stort P. Ytterst charmigt. Graduation day var central redan från början, men det blev verkligen en udda sådan. Jag är lite svag för road-movies och en road-book funkar precis lika bra tydligen. Hur var det för dig, tyckte du att Pappersstäder tog sig, eller förblev det en seg bok?
Helena: Jag tycker absolut inte att Pappersstäder är en dålig eller tråkig bok men jag älskade den inte alls lika mycket som vare sig The fault in our stars eller Var är Alaska. Den har sina väldigt fina scener och ett fenomenalt språk men jag saknar lite driv och lite karaktärsdjup. Road trip-delen tycker jag också väldigt mycket om, visst vill man åka med dem ut i friheten?
Linda: Jag blev inte heller lika drabbat av Pappersstäder som jag blev av The Fault in our stars, men jag tycker ändå att det är en riktigt läsvärd bok. Språket är fantastiskt, karaktärerna utvecklas och det enda jag har att klaga på egentligen är att det är för mycket mystik kring Margo och för lite konkret som händer kring henne. Hämndnatten i början gav mig mersmak och jag hade gärna följt henne lite mer. John Green är helt klart en författare jag vill läsa mer av!
Helena: Jag skulle gärna vilja ha berättelsen en gång till men ur Margos perspektiv, det verkar som att hon gav Q den där hämndnatten och ledtrådarna mer för hans (och nostalgins) skull än för sin egen. Det vill jag veta mer om, och om hennes resa. Det vill jag läsa av John Green i framtiden, och så förstås allt annat som han redan skrivit…
Linda: Det är en riktigt bra idé att få läsa mer med Margos perspektiv. Gärna med början under tiden för Pappersstäder och sedan framåt en bit. Överlappande, men inte samma. Råkade förresten köpa Will Grayson, Will Grayson i helgen, så det blir min nästa John Green.
Helena: Så kan det bli… Min nästa blir nog The Abundance of Katherines som jag råkade köpa (tillsammans med Looking for Alaska och Paper Towns) förra våren och som stått där och väntat på mig sen dess.
Linda: Den verkar riktigt udda, ser fram emot att höra vad du tycker om den. Jag har Looking for Alaska oläst också, så den vill jag läsa vad det lider.
Har du läst Pappersstäder? Vilket var ditt huvudsakliga intryck, och vad tänkte du om Q, Margo och de andra efteråt?
Så detta är slutet och precis som förra gången vi läste något tillsammans, då Gone girl, har det varit en väldigt rolig och trevlig upplevelse! Inget är bestämt men vi kommer definitivt att läsa något tillsammans igen, förhoppningsvis snart!
Läs de tidigare inläggen om Pappersstäder här:
Inför läsning, 100 sidor, 200 sidor
Det här inlägget publiceras också hos Helena på Fiktiviteter.
Jag blev rätt besviken på slutet, men det var ju skönt att de hittade Margo efter mycket om och men. Historien med alla komplicerade ledtrådar blev bara för mycket, och för långsökt. Skönt att Q inte följde med Margo, men det känns som om allt letande varit förgäves. Början med hämndeskapaden var bra, och Qs tankar om livet, men annars gav inte boken mig något.
Jag älskade ledtrådarna, men det kändes som om boken bara tog slut helt plötsligt. Så mycket jobb för ingenting.