Jag läser Linda Skugges 40 – constant reader och slås av hur mycket rädsla och ilska många av oss döljer inombords. Jag känner igen osäkerheten i tonåren, men inte den utsatthet som Skugge kände och känner. Mest är jag förvånad över hur den i mina ögon så starka kvinna inte alls känner sig sådan. Visst blir jag förbannad över att hennes tonår var kämpiga och att alla hakat upp sig på att hon en gångs skrivit att hon är (var?) Kristdemokrat, men mest blir jag jäkligt förbannad över hur hon som yrkeskvinna behandlas just nu. Att det finns en förväntan att hon ska jobba gratis, eller i alla fall inte ta så mycket betalt, för sina uppdrag. Det tar ju henne bara fem minuter att sprida reklam för någon eller något till sina kontakter.
Jag minns när jag läste krönikesamlingen Akta er killar här kommer gud och hon är jävligt förbannad och hur jag där och då förstod Skugges storhet. Visst hade jag läst hennes krönikor sporadiskt innan och visst hade jag koll på vem hon var, men aldrig tidigare hade hon talat till mig. Fortfarande tycker jag att Skugge är en bra förebild, trots att vi i mångt och mycket är väldigt olika.
I 40 – constant reader återkommer Skugge till sitt förslag på hur en svensk version av Konsten att vara kvinna hade kunnat se ut. Boken som det stora förlaget inte vill ha, för att tjejkompisarna inte kände igen sig. Skugge talar om att hon kanske inte är lika charmig som Moran. Hon dricker inte, har svårt att gå upp i vikt och drivs av en perfektionism som kanske är svår att identifiera sig med. Eller så är det precis en sådan bok som behövs. Skugge är orädd, men på samma gång livrädd och båda sidor visas tydligt i det hon skriver. Ibland blir hon bitter och det känns faktiskt befogat. Hon lider av att alla krönikor hon skrivit tycks slå tillbaka på henne närhelst det passar och önskar kanske mer än annat att blir älskad och respekterad för den hon verkligen är. Inte bara hatad och ifrågasatt för någon enstaka krönika som aldrig tycks försvinna.
Och så böckerna. Mitt läsande är ingenting mot Skugges. Kanske är det vad som imponerar mest på mig, boknörd som jag är. Hon läser verkligen hur mycket som helst och verkar kunna minst lika mycket. Tänk er en ganska så arg och väldigt rak Linda Skugge som programledare för ett litteraturprogram. Det vore något det.