Bokmässan 2014 inleds med ett seminarium i litet format med Ester Roxberg arrangerat av Skolkyrkan. Jag är här med en kollega, som är bror till en av arrangörerna. Jag har läst Roxbergs böcker, tre mycket olika men alla bra, men den som samtalet mest ska handla om är Min mamma Ann-Christine, som är aktuell i pocket.
Tänk er en av dina föräldrar som någon annan. En mamma med skägg eller en pappa med långt, mörkt lockigt hår. Alla familjer har hemligheter, men kanske var hemligheten som fanns i Ester Roxbergs familj större, eller i alla fall annorlunda. Det visade sig dock att flera av hennes vänner också hade familjehemligheter, som fick förbli just hemligheter. Roxbergs pappa blev Ann-Christin och den hemligheten blev då synlig.
Roxberg berättar om hur tristessen i Rottne gjorde att hon skrev. Tipset till alla föräldrar blir därför att låta sina barn ha riktigt tråkigt om man vill att de blir författare. Kanske vinner de inte Lilla Augustpriset, som Roxberg gjorde, men troligen lär de sig förstå språkets makt.
Ester Roxberg talar om sin första bok Antiloper där huvudpersonen har en verklig förebild. En vän till henne, som blev deprimerad under gymnasiet och senare tog sitt liv. En bok jag tyckte otroligt mycket om.
Pappa Ann-Christin står därefter i centrum. Roxberg berättar om hans uppväxt i en konservativ, kristen familj. Farmodern hade svårt att tala om känslor, berättar hon, men var ändå kärleksfull.
Fadern ville bli musiker och började på musikhögskolan, men valde till slut något annat, kanske det han trodde var det rätta. Han blev präst. Bekymmersrynkan fanns ständigt mellan ögonen och han var väldigt lågmält och inte minst konservativ. Han var emot att homosexualla skulle få vigas i kyrkan och var något av en homofob. Till och med kvinnoprästmotståndare under en period.
Så förflyttar vi oss till 2010 och pappa ska sova över hos Roxberg, något han ofta gör. Hon talar om sitt bokkontrakt, han är ganska tyst. Sedan säger han att han måste berätta något. Hon tänker att han ska berätta att han har cancer, men istället berättar han om en kvinnlig sida, som alltid funnits där.
Vad betyder det egentligen?
Roxberg berättar om hur otroligt mycket hon skämdes över sin pappa från början. Ingen verkade heller förstå eller veta något om transpersoner. Homosexualitet har vi koll på, men hennes pappa var väldigt annorlunda och fördomarna var många. Det är komiskt med män som klär sig i kvinnokläder, men inte får det bara vara så. Det finns människor som lever så helt utan komik.
De flesta transpersoner säger sig uppleva sig annorlunda redan från tidig ålder. Pappa Åke hade känt så sedan han var fyra. Men varför? Det fanns egentligen ingen förklaring. Det svåra var att pappan var den Roxberg alltid talat med om sina känslor och om sina problem. Nu visste hon inte till vem hon skulle vända sig till. Dessutom skämdes hon över att hon skämdes.
Kärleken till fadern lyser igenom i allt Roxberg säger, men också sorgen. Att hon förlorat en förälder, men samtidigt fått något annat. Hon förstår att han inte varit lycklig, men det tog ändå lång tid innan hon kunde acceptera sin nya pappa. Hon ville till exempel ha med Åke på sitt bröllop, inte Ann-Christin, men nu har hon riktigt svårt att förstå hur hon kunde kräva det av honom. Nu är det som vanligt, men fortfarande är det svårt att veta vad hon ska kalla honom och vad andra ska använda för titel. Kan en pappa vara en hon? Så borde det vara, men ännu är vi inte där. Det har hänt en del, men det finns en bit kvar.
Samtidigt påpekar hon något viktigt. Att hennes pappa fortfarande står med en fot i den manliga världen och har kvar den respekt som är förunnad män. Statusen har dock sjunkit då han valt att bli kvinna. Men pappa vet inte vad det är att vara kvinna ännu, säger Roxberg och med passion talar hon om de begränsade könsrollerna som vi tvingas in i och hur liten betydelse kön borde ha. Att vi borde se personer, inte kön. Vad enkelt det låter och vad svårt det ändå är. Att få frågan ”hur kändes det att få veta att din pappa vill klä ut sig till kvinna?” och inse hur lite kunskap det finns om dem som absolut inte passa in i mönstret. Det krävs att hela tiden behöva ta beslutet att vara annorlunda. Att inte vara accepterad. Och Roxberg vågar erkänna att hon inte var så öppen som hon trodde. Att hon tyckte att hennes pappas avslöjande var svårt. Traumatiskt till och med. Jag vet att hon fått kritik för det och det talar hon också om. Jag tycker dock att det är bra att hon erkänner och det är så tydligt att hon medvetet försökt förstå och att hon både är glad över att hennes pappa är gladare nu, att han har utvecklats och är helare, men samtidigt är frustrerad över hur svårt det ändå är.
Det är svårt att vara människa. För en del svårare.
Jag kände en gång Åke Sturesson. Men det är mycket länge sedan. När jag nu sett honom/henne på Tv så ser han/hon mycket lyckligare ut än då.