Annika Koldenius publicerar en text på sin blogg, som också publicerades idag i Borås Tidning, där hon skriver om hur litteraturkritiker kan närma sig läsarna och därmed bredda det litterära samtalet. Hur viktigt det är att de texter som skrivs finner en läsare och blir en del av ett större sammanhang. Hon hänvisar också till Anders Mildners text med titeln Kritikerrollen i upplösning där han skriver om hur det inte längre finns kritiker som är det på heltid. Att det blivit en bisyssla och att experter därmed saknas, vilket utarmar kritikerrollen. Jag ser definitivt faran med det, något som akademiledamoten Kjell Espmark definitivt gör.
Jag ser liksom Kjell Espmark med fasa hur tidningarna drar ner på kulturredaktioner och därmed litteraturkritiken. Hur flera tidningar går samman och presenterar samma recensioner.Så här inledde han sitt direktörstal i slutet av december:
Litteraturkritiken befinner sig i kris, en allvarligare kris än någonsin tidigare. Vi känner alla till bakgrunden. Tidningarnas alltmer pressade ekonomi har framtvingat nedläggningar, sammanslagningar och inskränkningar av skilda slag. För litteraturkritikens del har det inneburit att antalet fasta medarbetare kraftigt reducerats och att recensionsverksamheten i stor utsträckning lagts ut på frilansar med helt andra villkor ifråga om tidsramar och ersättning. Det bisarra förslaget att skära ner stödet till kulturtidskrifterna visar hur lite man på politiskt håll förstår av vad som är på väg att hända.
Han fortsätter med att likna tidningarnas kultursidor med nöjesmagasin och uttrycker oro över att ”bokrecensioner hamnat i halvskugga”, samt att topplistor fått ersätta längre texter. Jag kan inte annat än att hålla med, men förstår inte riktigt varför listor och längre texter inte kan kombineras.
Liksom Espmark ser jag hur vissa böcker får all uppmärksamhet, medan andra inte syns alls i media. De stora förlagen och de bästsäljande författarna får allt för ofta stor del av uppmärksamheten. Så här säger han:
Den ojämna bevakningen drabbar naturligtvis inte bara de författare som nu omges av tätnande glömska utan också – och framför allt – de läsare som aldrig får några tips om angelägna böcker med adress just till dem.
Där anser jag att bokbloggar har en viktig uppgift att sprida böcker som fått mindre uppmärksamhet än de förtjänar, vilket också görs. Vi har inte heller någon anledning att göra ett dåligt jobb och skylla på dålig betalning. Däremot måste vi alla våga vara ärliga även då vi skriver om böcker vi fått. Lika svårt lär det vara för författare som också fungerar som kritiker, då risken dessutom är stor att de får recensera böcker från förlag och författare de har anknytning till.
Det finns hur många bokbloggar som helst och kvaliteten varierar enormt. Det går att läsa allt från några korta rader och ett betyg, till långa texter om såväl bokens innehåll, språk och dessutom om läsupplevelsen. Texter som många gånger väl kan mäta sig med litteratursidornas texter och vissa av dem har också publicerats även i en ”riktig” tidning. Det finns fler än Annika Koldenius som både bloggar om böcker och recenserar på ”riktiga” kultursidor. De står för kvalitet, liksom flera andra bokbloggare som förvisso inte är ”riktiga” kritiker, men har såväl litteraturpoäng och språk som borgar för kvalitet. Att förbise alla bokbloggare vore därför mycket oklokt.
Nu vet vi inte om det är vad Kjell Espmark gör, men det går att tolka hans oro så. Istället borde han lyfta fram att den pluralism och de kunniga personer han efterlyser finns, om än inte alltid på tidningarnas kultursidorna. Kanske kan de stipendier han efterlyser även gå till de bloggare, som redan har ett eget rum på nätet, som fungerar som en litterär mötesplats.
I den bästa av världar satsas det på kultur och litteraturkritik, så att samtalet om böcker och läsning kan följas på många ställen. Det behövs kunniga personer som skriver om litteratur, var de än må skriva. För precis som Anders Mildner skriver måste kritikerrollen breddas och debatten innefatta även läsaren. Sönderfallet av kritikerrollen måste därmed inte bara vara av ondo, utan kan vara början på något nytt.
Jag har svårt att förstå hela debatten. Den traditionella litteraturkritiken och bokbloggarna är i min värld inte konkurrenter utan komplement till varandra. Det ena utesluter inte det andra och likväl som det behövs litteraturkritik av mer litteraturvetenskaplig art behövs det bokbloggar som diskuterar den upplevda aspekten av läsningen.
Jag tolkar Espmarks tal som en rädsla för att den klassiska litteraturkritiken kommer att ersättas helt av okunnigt tyckande och vill peka på att valet inte står mellan detta.
En intressant debatt. De ”riktiga” recensenterna ser nog gärna bokbloggare som uppkomlingar. Jag håller med dig om att båda borde kunna existera vid sidan av varandra. De professionella kritikerna skriver ofta ganska pretentiösa recensioner där litteraturvetenskapen står i fokus och boken bedöms efter sådana premisser. En viktig funktion på sitt sätt. När jag som bokbloggare skriver en recension försöker jag tala till och företräda den ”vanliga” läsaren som kanske inte nödvändigtvis är intresserad av vad som är ”fin” respektive ”ful” litteratur. Jag försöker också tänka på boken utifrån vad den är skriven för att vara. Läckberg t ex har själv sagt att hon skriver för att underhålla. Det tycker jag kan ha ett lika stort värde som en bok av t ex Hilary Mantel som skrivits med stor litterär finess och fokus på språket. Varför ska man jämföra? Båda har sina kvalitéer om än på väldigt vitt skilda områden. I dagens läge när intresset för läsning, inte minst bland barn och ungdomar, faller som en sten är det kanske dags att lägga bort det där med vad som är ”fin” litteratur. Det viktigaste tycker jag är vad läsaren får ut av boken och det varierar såklart med vem läsaren är. Alla som skriver om böcker borde väl ha samma mål, att inspirera fler att läsa – vad det sen än må vara för typ av bok.
Håller med om att en breddning av synen på litteratur är viktig i en tid då litteratur får ta allt mindre plats hos de unga. Inspirera till läsning är ett viktigt syfte!
Jag kan förstås ha fel, men är det ändå inte så att bokbloggar av typen som citerar lite från baksidestexten, sätter ett sifferbetyg och lämnar ett kort omdöme av typen ”en bok som berör” (alternativt ”sämsta bok jag läst”) är helt dominerande? Och de recenserar i allmänhet den typ av böcker som de flesta kulturredaktioner inte skulle ta i med tång, i många fall översatt amerikansk eller engelsk underhållningslitteratur. Min känsla är att dessa bloggare kanske mer är intresserade av gratis recensionsexemplar än av att dela med sig av läsupplevelser. Eller enbart kvantifiera hur många böcker de läst och vilka de tänker läsa. Vad ska jag som bloggläsare göra med den informationen?
Och finns det egentligen så många bloggare som både bloggar om böcker och lyfter in sina ”riktiga” tidningsrecensioner i en blogg? Jag kommer bara på Annika Koldenius och Björn Kohlström. Om man har förmåga att skriva på den nivån, vilket kräver både förkunskaper och tid, kommer man förr eller senare att vilja få betalt för sina ansträngningar.
Som alltid i bloggsfären är det dessutom problematiskt att veta vems ärenden en bloggare går. Det är väl klart att det är frestande att säga något småtrevligt, intet förpliktande om en läst bok om man fortsatt vill få gratisex eller delta i förlagens författarträffar. Också stora, etablerade bloggar som Bokhora underminerar sin eventuella trovärdighet genom att plaska omkring i det kommersiella träsket. Varför i hela friden recenserar de t.ex. förlagsproducerade presentböcker som kändisar av typen Ebba von Sydow klistrat sitt varumärke på?
Så, visst, det är väl bra om den traditionella litteraturkritiken kan kompletteras av bloggrecensioner som är mer inriktade på läsupplevelse. Men jag tycker inte riktigt att det är så det ser ut idag. Rätta mig gärna om jag har fel!
Jag tycker nog att det finns ett gäng bokbloggare som skriver utförliga och läsvärda inlägg. Bokmania skriver t.ex. recensioner, men det finns fler av kvalitet. Sedan är det en smaksak, jag har till exempel inte ut mycket av alla så kallade seriösa bloggare, då de skriver om böcker som inte hör till min smak. Många lyfter littertatur från små förlag, från ovanliga litteraturländer och det har i alla fall breddat min läsning. En bra blogg skriver om allt från nobelpristagare till det du kallar kommersiell litteratur. Kultursidorna skriver främst om redan etablerade författare, på redan etablerade förlag, vilket är det jag tolkar även Espmark ser som ett problem. Men ja, det finns ett stort gäng baksidesbloggare, som mer har bloggen som läsdagbok, vilket inte behöver vara fel. Jag läser andra bloggar. Det jag vill ha sagt är att det inte är så enkelt att bra inlägg om litteratur inte bara behöver finnas på kultursidorna, men att bra kultursidor definitivt behövs. Bloggar fyller den funtion som filmkritiker gör, då det går att lära känna en persons smak och därmed få skräddarsydda tips. Det kan jag sakna på många kultursidor, då det inte sällan blir så allmänt och opersonligt att det inte ger någon känsla för vad författaren alls vill säga-
Det är absolut så att litteraturkritiker och bokbloggare borde kunna leva sida vid sida. Båda är viktiga på sitt sätt.
Det finns ofta mer att hämta hos bokbloggare än hos t.ex. större magasins korta texter om nya böcker. Men visst är det viktigt med bra kultursidor i dagspressen.
Mycket intressant inlägg och jag har med spänning väntat på vad dina läsare skulle svara. Vill gärna veta hur andra ser på detta.
Själv slänger jag mig över kultursidorna i DN varje dag och läser även mängder av andra recensioner i nättidningarna. Jag skulle sakna de välformulerade och kunniga bokrecensenterna oerhört om de försvann! Självklart behövs de, precis som vi behöver utbildade bibliotekarier som kan guida oss på bibblan. För mig tillför de mycket.
Jag har inte läst ett enda högskolepoäng i litteratur eller något relaterat ämne som på något vis skulle kvalificera mig för jobbet som bokrecensent. Ändå tycker jag att mina inlägg på min oansenliga lilla bokblogg borde tillföra något: jag lägger verkligen ner tid på mina texter och hoppas att de kan guida andra att läsa – eller inte läsa! – den bok jag just berättat om.
Det skulle aldrig falla mig in att kalla mig för recensent eller försöka påstå att det jag skriver är ens i närheten av de analyser som en ”riktig” recensent åstadkommer. Men nog tycker jag att det borde finnas utrymme för bloggarna, förutsatt att de inte konkurrerar ut proffsen. Vi som försöker att skriva seriösa inlägg (jag kopierar aldrig en baksidestext följt av mitt korta omdöme, exempelvis) kanske tillför något annat – kompletterar de tyngre recensionerna med lite mer lättsamma omdömen. Betydligt mycket mer personliga dessutom!
Jag är så glad över de få recensions-ex jag får – känns fortfarande som en ynnest att förlagen någon enstaka gång kan tänka sig att posta en bok till mig! – att jag nästan skuttar från brevlådan efter att ha hämtat ett vadderat kuvert. Men jag har inte alltid skrivit så snälla omdömen, till trots. Det är ju måttligt smart om jag vill ha fler gratisböcker, men jag måste ju vara ärlig mot både mig själv och läsekretsen. Efter att några författare blivit lite sårade har jag däremot funderat mer på exakt hur explicit man bör vara i sina omdömen. Väldigt intressant att höra hur andra resonerar.
Ursäkta det mastodontlånga svaret!
Är också en älskare av kultursidor, men kan ibland känna det som Espmark också påpekar, att texterna är snabbt skrivna av någon som kanske inte kan så mycket som en skulle önska. Men en riktig recensent är en riktig recensent och jag tycket inte att bokbloggare kan ersätta det. Däremot behöver det inte vara så att de mer djuplodade samtalen om litteratur bara kan ske på kultursidorna. Därmed inte sagt att jag alltid orkar eller hinner skriva genomtänkta inlägg varje dag. Ibland blir det kort, ibland en lista och ibland bara en kort reflektion över något jag läst eller vill läsa.
Intressant det där med hur kritik ska formuleras. Har också råkat ut för författare som varit besvikna över inlägg om deras böcker. Jag kan tycka att det är ganska märkligt att kritisera någon annans åsikt och brukar påpeka till de som vill skicka böcker att jag kommer att vara ärlig. Det borde inte behövas, men det verkar tyvärr vara så. Kanske är det också en del av att bloggare ses som reklamförmedlare, snarare än recensenter. Det är lite trist.
Om det där sista, att man blir besviken över en recension: Jag har tänkt att det kan vara så att det är svårare att ta kritik från en vanlig medmänniska än av Den Store Recensenten. Alla fattar att man kan bli sågad av de lärda, men att en liten bloggare har mage att låta negativ är kanske inte lika lätt att ta. Men vad vet jag? Det är bara min fundering.
Så kan det säkert vara. Försöker också tänka på hur jag kan vara ärlig utan att för den delen vara onödigt elak. Det fyller liksom ingen funktion att såga hänsynslöst.
Som vanlig läsare är jag mest ute efter varudeklaration, alltså en enklare form av recension. Det händer väl någon gång att jag läser en dagstidningsrecension, men jag kan sällan identifiera mig med det som skrivs. Ofta uppfattar jag boken på ett helt annat sätt och recensenten kan fokusera orimligt mycket på en bisak.
Det bästa är om jag kan hitta recensenter som har liknande smak som jag, som du Linda och exempelvis Magnus Utvik. Inom film lyssnar jag mycket på Göran Everdahl och jag tycker även om recensenterna på Gokväll. Så för mig är det mest svt som gäller. Jag kan hålla med om oron att bloggarna kan påverkas att ge obefogat positiva omdömen, även jag reagerade på en del hos Bokhora på sista tiden.
Varudeklarationer är viktiga! Håller med om att det är bra att hitta recensenter som delar ens smak. Det blir så mycket enklare att navigera sig i bokhavet då. Kul att jag kan inspirera dig.
En kommentar till Marie som tycker att bokhora citat ”underminerar sin eventuella trovärdighet genom att plaska omkring i det kommersiella träsket. Varför i hela friden recenserar de t.ex. förlagsproducerade presentböcker som kändisar av typen Ebba von Sydow klistrat sitt varumärke på?”
Jag undrar hur länge du har läst oss? Vi reccar ju massa olika böcker på olika språk och för olika åldrar, både kommersiellt och smalt. Urvalen gör vi efter våra egna intressen. Så säger givetvis alla bloggare, men vi på bokhora har hållit på sen 2006 så tjusningen med att få rec-ex har falnat för länge länge sen. Jag är mer intresserad av att läsa det jag VILL läsa nu än att bara läsa det jag kan få gratis.
Ibland vill jag läsa kommersiella titlar (jag gillar tex underhållningslitt), ibland Knausgård eller amr indieförfattare som ingen annan i Sverige skriver om. Ingen av oss vill bara läsa EN sorts bok, och den blandningen ser man om man följer vår blogg ett tag.
Kan också tillägga att det tar mycket tid och kraft att driva en så pass uppdaterad och i princip ideell blogg som bokhora är, och det tror jag inte man lyckas med om ens engagemang bygger på annat än att man ÄLSKAR att läsa. Vi gör det alla tre, och vår smak är bred och vid. Flera genrer ingår i den och då hamnar vi ibland i det sk kommersiella träsket och ibland i Centraleuropa. Jag tycker den blandningen är vår starka sida!
Som många redan har sagt, tidningar skär ner och utrymmet och titelantalet minskar. För vissa genrer blir det i princip inget utrymme (jag skriver ju egna böcker inom b&u, så tell me about it..) och där tycker jag bloggarna är superviktiga för att lyfta sånt som inte ryms.
Håller med dig om att det där med gratis böcker inte alls är en drivkraft längre, om det någonsin varit det. Jag är snabbare på att tacka nej nu än då jag började blogga och läser det jag vill läsa. Där har du självklart en frihet som bloggare. Tycker som du att det finns ett syfte i att blanda högt och lågt. I januari har jag till exempel skrivit om en bok av nobelpristagaren Modiano, en barnbok, två ungdomsböcker, en deckare, en konstbok och en roman som skulle kunna kallas chick-lit. Två av böckerna har fått Augustpriset, andra skulle definitivt klassas som kommersiella författare. Vad det nu är. Vissa av dessa böcker har också fått ”riktiga” recensioner, andra inte. Med bra bloggar finns en bredd som komplement till kultursidor, vilket gör att ryktet om litteraturens död är betydligt överdrivet.
Jag håller med. Bokbloggare har en frihet att läsa precis vad de vill och skriva om detta på det sätt de själva väljer. Vår styrka är bredden, blandningen och att vi inte begränsar oss till det som anses ”trovärdigt” eller ickekommersiellt (om nu det är en kvalitetsmarkör?). Det är väldigt synd om kritikerrollen skulle försvinna, men jag tror, som Annika Koldenius skrev, att den behöver förnyas och hämta inspiration av bloggarnas ”läsupplevelsebaserat tilltal”.
Friheten att skriva vad en känner är viktig. Ibland undrar jag hur det är att vara författare och samtidigt kritiker, det måste vara klurigt att eventuellt vara tvungen att såga kollegor.
En berättigad fråga. Själv försöker jag undvika att recensera böcker från folk jag känner. Dels svårigheten med att vara helt objektiv och dels svårigheten med att såga om detta skulle ”behövas”. Nu är detta inte ett jätteproblem då jag känner en handfull max, men det är kanske annorlunda för andra.
Frågan är när man ”känner” någon och hur det i så fall påverkar. Det gäller att skilja på bok och person, något som jag tror och hoppas att jag tränar på som lärare. Andra yrkeserfarenheter kan alltså vara bra. 😉
Jag förstår inte var man hittar ”alla” bokbloggare som enbart skriver av baksidestexten och sätter ett sifferbetyg? Det är oerhört sällan jag stöter på dem. Däremot vet jag ju att det finns massor av bra bloggar som skrivs både av människor med utbildning inom området (litteraturvetare, bibliotekarier och lärare) och andra utan formell utbildning.
Själv läser jag naturligtvis en del ”riktig” litteraturkritik, men oftast inte förrän jag läst boken. Kritiken i formella sammanhang innehåller ofta beskrivningar av handlingen genom hela boken och för mig förstör det att få veta slutet innan jag läser. Där är bokbloggare mycket mer försiktiga eftersom deras syfte ofta är att vilja få andra att bli intresserade av boken. Så är det helt klart för min del, jag vill ge plats åt litteratur som inte så ofta syns och jag vill få alla andra att läsa det jag tycker är bra 😉 Det innebär naturligtvis att en hel del av det jag skriver om är äldre litteratur som jag köper eller lånar.
De bloggar jag läser skriver också mycket mer än baksidestexter, även om även de finns. Just spoilers klarar jag mig definitivt utan och därför läser även jag främst om böcker jag läst. Däremot noterar jag om en skribent jag brukar dela smak med, vilket då oftast blir bloggare, skriver om en bok jag tror skulle passa mig. Det som är så roligt med bloggar är att tipsen inte behöver vara helt nya, vilket gör att jag får en chans att upptäcka pärlor jag missat. Jag saknar ”riktiga” kritiker att följa, möjligen fungerar Magnus Utvik som en sådan, men han är väl snarare boktipsare. En bra sådan dock.
Jag blir lite beklämd när jag läser Maries kommentar ovan. Varför skulle bokbloggare inte vara oroliga för sina varumärken? Bara för att jag inte får betalt betyder det inte att bloggen inte är viktig för mig. Visst är det jobbigt när man inte gillar en bok från ett förlag man har mycket kontakt med, men så är det ibland och det förstår alla inblandade. Precis som många andra har skrivit så är det inte gratis böcker som är drivkraften. Iaf jag älskar att läsa och sprida läsglädje. Jag läser just nu böcker från slla EU-länder och då pratar vi om att leta böcker djupt ner i bibliotekens magasin och inte att vänta på stora gratis bokpaket om någon nu trodde det.
För övrigt skriver jag också ”riktiga” recensioner för ett samhällsmagasin som jag lyfter in på bloggen. De håller oftast högre kvalitet eftersom de är redaktörade men att skriva kortare texter om böcker fyller ju sin funktion tycker jag. Det är inte riktigt samma människor man vänder sig till. När jag skriver enbart för bloggen är jag mycket mer personlig till exempel.
Och bloggar med bara ett omdöme och betyg har jag bara sett en så överfullt av dem är det nog inte.
Jamen precis Hanna! de ggr jag skriver om litteratur för andra än för mig själv (dvs inte på bokhora) så är jag inte alls lika personlig som på bloggen. Och det är inte heller min personliga läsning jag skriver om då, då är det ju ett jobb som någon har beställt, så det är väl ganska logiskt egentligen.
Men lite full i skratt blir man ju ändå, när det fortfarande verkar finnas folk som tror att bara för att man fått boken gratis så kan man inte vara kritisk? Det är ju fortfarande samma mekanism som styr, dvs jag väljer sällan att läsa böcker som jag tror att jag kommer ogilla, oavsett om jag köpt boken, lånat på bibblan eller beställt ett recex (eller för den delen bara plockat något recex ur de enorma högar som kreti och pleti skickar till oss på vinst och förlust).
Livet är för kort för att aktivt söka sig till (och i många fall som sagt även betala för) något man tror man inte kommer gilla, det är iaf min hållning som bloggare. Visst händer det ändå att man åker på minor, men kanske mer sällan än en genomsnittsläsare med tanke på hur enormt mycket jag läst genom åren. Kan ju min smak nu, s a s.
Det finns säkert sådana som tror att gratis böcker kan inverka på det en skriver om dem, men då handlar det snarare om fördomar om bokbloggare än något annat. Dessutom köper jag fortfarande enormt mycket böcker och läser troligen mer än genomsnittet. Håller också med om att jag som van läsare mer sällan går på minor och jag skulle inte heller tacka ja till en bok som jag vet inte alls passar mig. Den friheten har vi som bloggare att skriva om det vi vill, eftersom det inte finns någon uppdragsgivare.
Det är väl på samma sätt med tidningar tänker jag att vissa böcker de skriver om säljer mycket och andra mindre. När jag skrev för Fyrahundrafemtio behövde jag tänka på vilka böcker som kunde passa läsarna och dessutom vara mer neutral i mitt tilltal, medan jag kan bre ut mig mer i min blogg. Det är ganska så självklart. På samma sätt kan jag ibland skriva en mycket kort text och andra gånger en riktigt lång. Den friheten äger jag då det inte finns en teckensiffra att förhålla sig till.