Schiefauers nya är briljant

Jessica Schiefauer tilldelades Augustpriset för sin förra bok Pojkarna och det var verkligen en briljant bok. På många sätt är nya boken När hundarna kommer ännu bättre. Schiefauer låter oss följa människor som drabbas av såväl sorg, som skam och förenklar ingenting.

När hundarna kommer handlar om mordet på John Hron för 20 år sedan, men ändå inte. Schiefauer bodde i Kungälv då mordet skedde och det har påverkat henne. Jag växte upp i Nödinge, på andra sidan Göta Älv och min syster kände en av de inblandade, men jag tror inte att den geografiska- eller personliga närheten var nödvändig för att påverkas av detta brutala dåd. Det sker ett liknande mord i När hundarna kommer, men det handlar inte om John Hron, inte heller står dådet i centrum, men det påverkar alla.

Inledningsvis handlar När hundarna kommer om två ganska vanliga tonåringar, Ester och Isak, som träffas på en fest och blir galet kära. Så kära att de lever i och av varandra. De lär känna varandras familjer och delar sina liv. Så tröttnar Isak efter några månader och tänker att han inte vill ha Ester mer, men innan han hinner tydliggöra det händer det ofattbara. Isaks lillebror Anton och en kompis till honom misshandlar en pojke till döds. Anton, som är ganska tillbakadragen, men som på ett obehagligt sätt verkar njuta av att utöva våld och som skaffat sig kompisar med nymazistiska sympatier som njuter av detsamma. Att de är nynazister är dock ingen ursäkt, de måste ändå ta ansvar för sitt handlande, något som jag ibland tycker glöms bort i dagens samhälle.

Isak lämnar inte Ester, istället klamrar han sig desperat fast. Ester blir än mer en del av familjen, men hon kan aldrig riktigt dela deras sorg. Hon offrar dock allt för att stötta Isak, till och med sin egen familj. Det är nästan som att Ester försvinner och bara blir den som ställer upp i ett förhållande som är långt ifrån sunt.

Vi följer dem under rättegången och mest drabbad blir jag av Antons skuldfyllda mamma, som skäms över att ha skapat ett monster. Tänk om ens barn gör något fruktansvärt. Det måste vara omöjligt att inte känna skuld och skam då. Vad offrets föräldrar och andra anhöriga känner får vi inte veta. Schiefauer ägnar sig helt åt de som fick ta skulden, de som också förlorade sina barn, men som också behövde leva med vetskapen att deras barn dödat ett annat. Jag minns fortfarande John Hrons föräldrar och imponeras ständigt över den kamp de först mot våld och för att fler föräldrar ska behöva uppleva att förlora ett barn till våldet. Att de inte fick uppleva sin sons liv till fullo, men att de ändå sett till att han lever. Jag läste en kommentar av en lärare som alltid haft en bild av John Hron vid sitt skrivbord och alltid berättat om honom för sina elever, för att våldet aldrig får glömmas bort.

Samtidigt är det som Jessica Schiefauer säger i en intervju om sin bok att omvärlden dömer familjerna till gärningsmännen och att inte bara de själva funderar över vad de gjort fel. Schiefauer har självklart inte skrivit sin bok för att ursäkta ett fruktansvärt dåd, utan för att visa att det finns fler drabbade än de vi tänker på vid första anblick. Det finns inget ursäktande i När hundarna kommer, inget normaliserande av våld, men ett försök att föra in fler perspektiv i en redan komplex historia och hon gör det helt otroligt bra. När hundarna kommer är en fantastisk bok, som borde vara obligatorisk läsning i skolorna runt om i landet.