Seminariet med titeln Yttrandefrihet och demokrati i skolan med Mona Sahlin, Bengt Westerberg, Dilsa Demirbag-Sten, Lovisa Fhager Havdelin och Bo Jansson sätter fingret på något viktigt.
Bo Jansson talar om dilemmat mellan att låta elever pröva sina åsikter och inte tillåta kränkningar i klassrummet, en inte helt enkel balansgång. Jag tycker som honom att alternativet att tysta ner inte alltid är rätt. Det är också vilket, vilket Mona Sahlin påpekar, att yttrandefrihet inte betyder att man inte blir emotsagd. Vi har en skollag och en läroplan som säger att vårt uppdrag är att eleverna ska bli demokratiska människor, som inte kränker andra. Vi behöver ha kunskaper, som till exempel hur svenska motståndsrörelsens symbol och IS-rekrytering ser ut.
Dilsa Demirbag-Sten lyfter fram att det är ett vuxenansvar och att den unge aldrig kan göras ansvariga för odemokratiska åsikter. De måste få en chans att pröva åsikterna och lära sig ett kritiskt tänkande. Vi kan inte ge barnen färdiga svar, för det finns inga. Vissa värderingar vill vi dock att elever ska ha eller få, säger Bengt Westerberg och är rädd för att lärare inte kan eller vågar hantera svåra frågor i klassrummet. Vi behöver kunna visa tydligt vad som är acceptabelt, att ha som avsikt att kränka någon är inte okej, men i övrigt måste åsikter ventileras och frågor diskuteras.
Får man säga vad som helst? Lovisa Fhager Havdelin menar att det ska vara så och Mona Sahlin trycker på hur viktigt det är att bemöta åsikter som vi inte vill att eleverna ska ha. Visst är det så, som Bo Jansson säger, att skolan inte kan ansvara för allt, men just när det gäller yttrandefrihet och demokrati är det riktigt viktigt att vi tar ansvar. Ingen får någon utbildning i hur de här frågorna ska hanteras i klassrummet. Vi ska ta ansvar, men måste diskutera hur.
Dilsa Demirbag-Sten säger det jag tänker, att det är ganska ointressant om man får säga vad som helst, för barn får göra det. Däremot måste vi plocka upp åsikterna och bemöta dem. Om lärarkåren känner att de inte kan hantera det är det ett problem. Bengt Westerberg har gjort en utredning som visar att skrivna, centrala instruktioner är tämligen meningslösa. Istället behövs konkret fortbildning med fokus på metoder. De satsningar han krävde har dock inte genomförts, det är en ekonomisk prioritering och ingenting får kosta pengar.
Demirbag-Berg lyfter fram vikten av att en kombination av empati och kunskap för att lyckas. Hur fortbildar vi i empati? Sahlin lyfter fram Toleransprojektet, som startades i Kungälv efter mordet på John Hron. Det som händer allt för ofta att projekt startas först efter något tragiskt hänt. Vi behöver jobba förebyggande.
Demirbag-Sten vill också lyfta fram att svensk lärarkår är hunsad och trängd. Nästan vad som än sker i skolan så riskerar vi att samhället (vilka det nu är) tycker att vi gör fel. Lärarnas roll de senaste 20 år sedan har underminerats. Helst ska skolan lösa alla problem som samhället skapat, som segregation, men skolan och lärarna kan inte bara samhället. Sahlin talar också om att definiera problem och ta ansvar för det. Att hävda att problem bara finns på annan plats är inte okje, inte heller att tro att befintliga problem kan lösas med en temadag.
Sahlin berättar om ett exempel där två muslimska elever försökte slippa ett matteprov genom att aäga at de var tvungna att be. Vågar vi säga emot det? Där kontaktade skolan en imam, som kom och berättade att det inte alltid går att be exakt en viss tid och att det måste lösas. Motsatsen är en vän som berättade att muslimska elever där hon arbetar inte får ledigt för att fira Eid. Ömsesidig respekt krävs.
Svåra samtal handlar inte bara om främlingsfientlighet, säger Dilsa Demirbag-Sten och skolan har ert stort ansvar, även om vi måste få hjälp av andra i samhället. Nedtystandet och bortviftandet har inte fungerat. Vi måste våga ta ansvar. Det räcker inte med att lägga undan lite pengar till Skolverket för kortsiktiga punktinsatser räcker inte. Westerberg har gjort en utredning, som remissbehandlats, men det krävs att något händer och svaret är inte fler gratisreformer. Det måste få kosta. Demirbag-Sten menar att vi inte kan vänta på pengar, men visst är det svårt att få till en förändring utan ekonomisk stöttning.
Lina Fhager Havselin talar också om att det krävs en förändrad attityd på skolor. Mänskliga rättigheter och yttrandefrihet får inte bli en fråga för vissa lärare i vissa ämnen, ytan för alla. Vi måste möta eleverna oavsett ämne. Där är jag glad över att min chef är mycket tydlig med vad vårt uppdrag är. Det är viktigt.