En fransk pärla

Det är allt för sällan jag går på bio och ser filmer som inte kräver 3D-glasögon, men igår var jag på Hagabion med trevliga vänner, åt gott, skrattade mycket och såg en fin, fransk film. Resan till Florida låter på pappret som en ganska eländig historia. Gammal, senil man klarar inte att bo själv, tröttar ut hushållerska efter hushållerska och drömmer om sin dotter i Florida som han tror lever, men som i själva verket är död. Det var dock en varm och faktiskt riktigt rolig film, trots en hel del svärta. Fransk film när den är som bäst, med riktiga människor, ett fantastiskt manus och inte en gnutta smör, något en amerikansk film på samma ämne hade varit fullt av.

Huvudpersonen Claude Lherminier är en bit över 80, men bor kvar i sitt stora hus. Frun har dött, dottern Carole har tagit över fabriken och döttrarnas mamma lämnade honom för länge sedan för ”den där flintskallige”. Carole drar ett stort lass och försöker desperat att få fadern att acceptera hjälp i hemmet. Han gör dock allt för att skrämma iväg hushållerska efter hushållerska och han är utan tvekan kreativ. Inte sällan går han över gränsen och blir plump, eller rent ut sagt elak, men ibland är han en riktigt trevlig gammal man.

Hela tiden längtar Claude till Florida, där yngsta dottern Alice bor. Han dricker bara apelsinjuice från just Florida och drömmer om att dottern ska komma på besök, eller att han ska kunna åka dit. I sin förvirring har han glömt att dottern dödades i en bilolycka för flera år sedan och ingen har hjärta att påminna honom om det.

Claude spelas helt fantastiskt av Jean Rochefort, som låter sin karaktär pendla mellan total klarhet och total förvirring. Även dottern Carole, spelad av Sandrine Kiberlain och dottersonen Robin, spelad av Clément Métayer, gör riktigt bra roller. Manuset av Philippe Le Guay och Jérôme Tonnerre är lysande och trots att tempot är långsamt har jag inte tråkigt en sekund. Det är en riktigt fin film som jag rekommenderar varmt.