I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv

Tom Malmquists bok har årets kanske vackraste titel, för visst handlar det mycket om att livet finns, tros att det ibland kan kännas som att det försvinner. I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv har också årets kanske starkaste och hemskaste innehåll. Malmquists liv förändras brutalt och kan rimligen aldrig bli detsamma igen. Året som ska bli så fantastiskt, det första som förälder, blir något helt annat.

Det är bara en några månader kvar tills Tom och Karin gemensamma barn ska födas. De firar nyår med Toms föräldrar och oroas över hur sjuk hans pappa är, aldrig kan de tänka sig att den sjukaste av dem alla är Karin själv. Visst känner hon sig varm och visst är det jobbigt att vara höggravid, men att hon skulle vara svårt sjuk är det ingen som anar.

Så en dag när vintern närmar sig vår insjuknar Karin i något som liknar influensa. Efter några dagar får hon svårt att andas och åker till akuten. Men det är ingen influensa. Det är något mycket värre. Dottern Livia blir förlöst med kejsarsnitt och placeras på neonatalavdelning. Hon är hyfsat stor för sin ålder och klarar sig bra, men för Karin är situationen en annan. Hon är dödssjuk.

Diagnosen är nu akut myeloisk leukemi och Tom blir fixerad vid alla medicinska termer för att på något sätt ta kontroll över situationen. Han är nybliven far och håller på att förlora sin fru och de desperata promenaderna mellan Karin och Livia är så outsägligt sorgliga att läsa om. Döden närmar sig med stormsteg och den går inte att stoppa.

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv är en vacker och sorglig bok. Berättelsen om Karin och Tom i slutet, i mitten och i början är stillsamt beskriven och det blir smärtsamt tydligt att det liv Karin levt har varit långt ifrån enkelt. Nu ska det äntligen bli hennes tur och så tar allt bara slut. Kvar finns Tom och Livia och ett känslomässigt kaos. Hans svärföräldrar försöker hjälpa, men Tom vet inte riktigt hur han ska förhålla sig till dem. Karin ville frigöra sig från dem, men han behöver hjälp och stöd.

Som om det inte vore nog blir Toms pappa sjukare och sjukare och scenen där Tom tar med Livia till sjukhuset och lägger henne i pappans säng är en av de starkaste jag läst på länge. Förhållandet mellan Tom och hans pappa Thomas, före detta sportchef på Expressen, är komplicerat på många sätt, men absolut inte kärlekslöst.

Det är svårt att skriva om självbiografiska böcker, då det känns som om en sätter betyg på människors känslor och minnen. Skönt då att det här är en ytterst välskriven bok, som blivit ännu starkare just för att den är självupplevd.