Om vikten av läsning och läsande förebilder

Det pratas mycket om läsfrämjande och inte sällan handlar det om att ungdomar ska läsa och fokus brukar ofta ligga på pojkarna. Varför läser de inte?

Enkelt skulle jag säga att det handlar om att få vuxna läser, kanske framför allt män och läsning är ingenting som anses vara av allmänintresse. De senaste dagarna har Svt:s nya morgonsatsning diskuterats och det faktum att den korta stund som tidigare ägnats åt boktips nu tagits bort. Karin Olsson skriver bra i Expressen om hur det finns risk att läsning blir en sysselsättning för några få och jämför med kalligrafi. Riktigt så illa hoppas jag verkligen att det inte blir, men vi behöver satsa mer på att få in läsningen i vardagen, inte marginalisera den ännu mer.

För några år sedan var jag på ett seminarium på Bokmässan med titeln ”Män med makt – varför läser de inte?”. Stefan Eklund var en av deltagarna och han sa ”Det ingår inte i den nutida bilden av en man med makt att han läser skönlitteratur. Kanske handlar bilden till och med om att han inte gör det.” och det verkar vara så. Han hänvisade också till en undersökning som visar att ju oftare män går till bibliotek och lånar böcker, desto mer positiva till invandring är de. Skönlitteratur bidrar till empati och tolerans. Egenskaper vi gärna vill att män med makt ska ha. Chansen är då större att de fattar beslut som är bra även för andra. Utan tillgång till skönlitteratur har du svårt att leva dig in i andras tankar och känslor. Nu påpekade visserligen Horace Engdahl att det är svårt att bevisa att man blir god av att läsa skönlitteratur, då Goebbels till exempel var fil dr i tysk litteratur. Litteratur är ingen garanti för godhet alltså, men kan förhoppningsvis ge en bild av verkligheten som inte är svart-vit.

Min övertygelse är ändå att den som läser också blir en bättre människa och det är därför jag tycker att frågan om läsning och läsfrämjande är så viktig. Faktiskt borde den vara central i samhällsdebatten. Sven Hagströmer, som också deltog i seminariet menar att män med makt inte läser för att det går att klara sig i Sverige utan att läsa skönlitteratur. Det går inte i t.ex. Frankrike. Vi behöver uppdatera litteraturens status och kanske är det män (och kvinnor) med makt som måste börja.

Under Litteralund lyssnade jag på ett seminarium om Läsfrämjande med Katti Hoflin, Anne-Marie Körling, Åsa Storck, Anna Hällgren, Nick Jones och Agneta Edwards som jag inser att jag glömt skriva om. Där talades bland annat om baksidan med läsfrämjande och hur lätt läsning blir ett tvång, när det borde vara (och är) något fantastiskt.

Anne-Marie Körling talade om vikten av att litteratur och läsning syns i oväntade sammanhang och berättade att hon uppmanat en företagsledare att högläsa på ett styrelsemöte. Det blev så tyst och koncentrerat som det aldrig varit förr. Högläsning kan verkligen fånga människor. Vem minns inte hur Tommy Svensson tog med sig Karin Boye in i omklädningsrummet under VM-94? Det är just de oväntade mötena med litteratur som är viktiga att värna om.

Kulturen behöver spridas och det är därför jag håller en extra tumme för Östersunds Fotbollsklubb i Allsvenskan. De arbetar sedan 2012 med Östersunds Kulturakademi och ser kulturen som ett viktigt komplement till fotbollen. På hemsidan står följande ”Genom att även erbjuda ett kulturellt kapital ger också Östersund FK sina spelare och ungdomar redskapen och självförtroendet och (sic!) röra sig i den kulturella sfären.” För visst handlar det i mångt och mycket om redskap och självförtroende. Kultur i allmänhet och kanske litteratur i synnerhet blir något för andra, inte för en själv, när det borde vara något för alla.

Ett annat bra exempel på hur kultur och sport möts är i bandylaget Edsbyns möte med biblioteket, där spelarna bland annat genomfört sagostunder. Mer sådant! Problemet med den bristande läsningen är nämligen inte skolans. Det är ett samhällsproblem. Det gäller då att komma ut till dem som kanske inte går till bibliotek eller besöker andra kulturella samlingsplatser. Läsfrämjandet riskerar annars att bli för de redan frälsta.

Katti Hoflin, stadsbibliotekarie i Stockholm och ordförande i Läsdelegationen talade under seminariet på Litteralund om vikten av att nå dem som inte identifierar sig som läsare, icke-läsarna. Hon poängterar också att det inte bara är litteraturen, utan all kultur som behöver ta mer plats i vårt samhälle. Halvt på skämt och halvt på allvar säger hon att allt kan lösas om alla skolor blir kulturskolor. Hon har onekligen en poäng. Den skola som Björklund skapade, där kulturen satts på undantag och på gymnasiet endast är till för några få, är ingen skola som skapar kulturella människor.

I skolan har läsning blivit något som ska bedömas. Läsning ska vara nyttigt och träning av lässtrategier är viktigare än lustläsningen. Sådant ska göras hemma, men tänk om det inte sker. Körling berättar om barn som inte kan läsa och gör allt för att dölja det. Så får det inte vara. En standardfråga när barn kommer till elevhälsan för att de inte mår bra borde vara ”hur går det med läsningen”.

Man kan vara en läsare på olika sätt. Det är återigen något som är en krock mellan skolans krav och olika vägar in i läsning. Även den som läser serier är en läsare. Det gäller både att komma in i läsningen och att komma vidare. Är det så att de ”måste gå vidare” från t.ex. fantasy. Kanske. Någon gång kan det vara bra. Om inte annat för att få en allmänbildning och här har skolan ett ansvar. Det handlar inte om att värdera, utan att bredda.

Att värdera andras läsning är inte något vi ska syssla med, det påpekar Åsa Storck under seminariet. Hur ska någon se sig som läsare om de tror att de läser fel sorts böcker. Jag påminns om hur viktigt det är att jag kanske tipsar ännu mer om böcker jag läst och visar att jag läser olika sorters böcker. Både ”fina” och ”fula”. För visst värderar vi. Härom veckan hamnade jag till exempel i en diskussion i en lärargrupp på Facebook, där någon fnös åt att jag hade med ”en bok av någon bloggare” på min lista över sakprosa. Underförstått, litteratur som var sämre och därmed inte borde läsas i skolan. Jag håller inte med. Även en bok av en bloggare kan vara en bra bok som verkligen är läsfrämjande. I höstas läste många av mina elever Ibland mår jag inte så bra av Therése Lindgren och var helt fast. Att låta dem läsa och upptäcka den var verkligen läsfrämjande.

Slutsatsen? Vi borde prata mer om böcker och läsning i många fler sammanhang än nu. Inte trycka bort den lilla uppmärksamhet böcker får. Vi borde flytta ut högläsningen i samhället, fråga alla som intervjuas i sportnytt om vad de läser just nu, låta artisterna i Melodifestivalens löjliga introfilmer prata böcker istället för nonsens. Politiker borde citera litteratur, något som enligt seminariet om mäns läsning inte skett sedan Olof Palme var statsminister.