Och sen var hon borta

Lisa Jewell har bytt genre helt och blivit en renodlad spänningsförfattare. I senaste boken Och sen var hon borta ligger fokus vid ett försvinnande. Huvudpersonen Laurel förlorade tio år tidigare sin dotter Ellie, som försvann spårlöst precis före sin examen. Polisen arbetade efter teorin att Ellie försvann frivilligt, men det fanns egentligen inga skäl till varför hon skulle välja att försvinna. Hon verkade nöjd med livet, med skolan, med sin pojkvän, ja med det mesta.

Laurel har verkligen försökt gå vidare, men saknaden finns där hela tiden. Hon har separerat från sin man och kontakten med de två kvarvarande, nu vuxna, barnen är inte direkt bra. Någonstans inser Laurel ändå att det är dags att släppa Ellie och faktiskt börja leva. Hon träffar Floyd och tillsammans med honom och hans dotter hittar hon en ny gemenskap.

Någonting i Floyds historia väcker minnen av det som hände när Ellie försvann och en person som skulle kunna vara viktig i historien. Kopplingarna mellan nutid och dåtid är snygga och drivet finns där helt klart. Jewells styrka är skildringen av familjelivet. Gärningsmannen är i det här fallet däremot väldigt endimensionell och jag köper inte skildringen av brottet. Jag förstår verkligen Jewells längtan efter att utvecklas och hitta nya vägar, men hon lyckas bara delvis. Och sen var hon borta är helt klart en spännande bok, men det är långt ifrån Jewells bästa. Jag tyckte att hon var på rätt väg i förra boken Jag fann dig, som var en perfekt blandning mellan spänning och relationer, men den här gången blir det inte lika bra. Nu är Jewells lägstanivå hög märk väl, så Och sen var hon borta är långt ifrån dålig. Tvärtom läste jag den snabbt för att få veta hur allt hängde ihop. Det är bara det att jag saknar den Lisa Jewell som väljer relationer framför spänning, men det är kanske dags att släppa det och inse att Jewell valt en annan väg.