Det är alltid kul att läsa recensioner av böcker man själv läst och förundras över hur olika vi tycker. Något jag älskar kan mycket väl sågas av någon annan och tvärtom. Jag hade kunnat kalla inlägget ”Vad gör en bok läsvärd”, men deckare är troligen den spretigaste genre jag läser, så jag fokuserar på den just nu. Flera av punkterna skulle kunna appliceras på andra genrer.
Jag har funderat över vad som är viktigt för mig. Vad som gör att en deckare blir läsvärd. En sak var jag inne på redan igår, nämligen det fina med att få följa personer genom flera böcker. Jag nämnde då Lynley och Havers som två stora favoriter. Att återse dem i en bok är som att återse två söta vänner och jag vill absolut veta hur det går för dem. Punkt nummer ett således:
1. Karaktärerna ska vara sympatiska
Och med sympatiska menar jag då något så härligt subjektivt som att jag ska tycka om dem och kunna relatera till dem. Sedan kanske de är skitstövlar som Harry Bosch, men sympatiska kan de vara likväl. Det viktigaste är att de är levande, inte platta stereotyper.
Harry Bosch förresten. Honom har jag tappat bort. jag har The Overlook hemma, men har inte läst den. Inte heller de två böcker som kommit ut efteråt. Barnsligt nog blev jag nämligen lite förbannad på den gode Harry i Echo Park där han tyckte lite väl synd om sig själv.
En annan Harry tyckte så synd om sig själv och var mer än lovligt eländig i Pansarhjärta att jag blev arg på hela boken. Det finns en gräns för hur skruvade personerna i en deckare får bli. I alla fall om de ska kalla sig poliser. Vilket Hole inte gör till slut visserligen. Om jag kommer att läsa nästa bok om honom? Självklart. Bra deckarförfattare få många chanser.
Vem som helst kan nämligen inte skriva bra deckare, trots att det verkar vara många som tror det. Språket kan ibland vara mer än lovligt taskigt. Och ja, ännu en fråga om subjektivitet och smak.
Jag vill att författaren har ett bra, personligt språk utan för många klichéer och simpla uttryck. Några författare jag gillar för språket är Carin Gerhardsen, Elly Griffiths och ovan nämnda Elizabeth George. Överanvändning av vissa ord eller ordklasser kan göra mig vansinnig, liksom övertydlighet.
2. Språket ska vara bra, personligt och gärna stilistiskt tilltalande.
Som sista punkt (för idag) skulle jag vilja diskutera originalitet. Jag börjar bli så vansinnigt trött på deckare med kursiverade avsnitt där mördaren berättar, eller de döda som i Kallentofts böcker. Nu klarar sig Kallentoft ganska bra då han uppfyller både punkt 1 och 2 och dessutom inte saknar all originalitet.
Mest trött är jag på alla historiska paralleller som till exempel Camilla Läckberg använder i alla sina böcker. Det är ytterst sällan som det håller. Inte sällan tappar berättelsen i tempo och intresset från min sida svalnar.
Det krävs riktigt bra cliff-hangers om ett historiespår ska funka. Jag tyckte att Ann Rosman lyckades bra i Fyrmästarens dotter och hon använder inte heller riktigt samma grepp i bok nummer två även om en händelse såklart ofta har en historisk förklaring. Detta leder oss till punkt 3.
3. Originalitet är viktigt både i en enskild bok och i en bokserie.
Det är grymt tråkigt med författare som använder samma grepp i alla sina böcker. Förutsägbarhet är definitivt något som får mig att tröttna. Gärna en serie med samma personer, men både personerna och författaren måste utvecklas.
Det kommer fler punkter i ett senare inlägg. Ska bara reprisera några fler deckarrecensioner först, så att jag har några inlägg att hänvisa till. Mycket deckarrecensioner det närmaste alltså!
Jag håller fullständigt med dig i allt du skriver.
Läckbergs deckare, bara för att ta ett exempel, slutade egentligen vara originella redan efter bok tre: samtliga böcker är uppbyggda på samma sätt, karaktärerna har inte utvecklats ett dugg, … osv. Grymt besviken blev jag på Fyrvaktaren och där var det spökhistorien (i kursiv stil så klart) som jag inte köpte.
Det som ger mig gröna prickar är om författaren använder adverb på ett överdrivet sätt. Jag klarar nästan inte av att läsa en bok där varje dialog förstärks (eller kanske snarare försvagas) av ”stött”, ”uppbragt”, ”surt”, ”argt” etc efter ordet ”sade”. Ramona Franssons två första böcker är ett bra exempel på detta och i tvåan hade hon dessutom valt att upprepa en del meningar eller ord hur många gånger som helst på bara några få sidor. Inte bra!
Cody McFadyen är ett annat exempel fast han utgår ifrån att läsaren är dum i huvudet. När man som författare känner att man måste förklara vad ”hon nickade”, eller ”hon ryckte på axlarna” betyder då har det gått på tok för långt!
Ska bli kul att se vilka fler punkter du kommer att lyfta fram i kommande inlägg.
Du tycker nog ungefär samma som jag. Dum i huvudet vill jag inte bli sedd som.
Personerna behöver inte vara sympatiska. Däremot måste de vara trovärdiga. Mördaren kan ju inte gärna framstå som sympatisk.
Jag skulle vilja lägga till ett par punkter just när det gäller deckare:
intrigen måste vara trovärdig
upplösningen ska vara överraskande
M V H
Petter Eremiten
Trovärdiga är bättre när det gäller gärningsmannen definitivt. Skulle kanske ha en separat punkt om gärningsmän. Fler punkter kommer dessutom där både intrig och upplösning finns med!
Intressant! Och visst är det kul att läsa vad andra tycker om böcker man själv har läst. Jag gillar Kallentofts deckare men många gör det inte. Sedan vill jag inte ha allt svart eller vitt utan föredrar nyanser. Läckberg står jag inte ut med längre.