Har tulpanerna blommat ännu?

Jag älskade I taket lyser stjärnorna när jag läste den, men när jag ser filmen märker jag att jag faktiskt glömt rätt mycket av handlingen. En bra film, men troligen för långsam för mina elever. Tyvärr.

Det blir minst lika plågsamt att följa Jenna på bild som i ord. Hur fixar hon att leva samtidigt som hennes mamma håller på att dö? Eller gör hon det?

Så här skriver hon om kärlek.

Om du dör mamma, så tar jag livet av mig.

Det känns som om filmen gör Ullis och Jenna mer jämlika och jag gillar det. Deras vänskap blir tydligare i filmen. Mer trovärdig. Någonstans byter de plats. Ullis blir den mogna, Jenna den urflippade.

Det är svårt med mammor antingen de är sjuka eller ”bara” fulla. Man måste älska dem. Ullis och Jenna måste älska dem. Trots allt.

De skäms för dem ibland, skriker åt dem, men älskar dem gör de. Alltid.

Även mormor är en mamma. En mamma som försöker så förtvivlat, men som inte kan dölja sin oro. Som kommer in i Jennas rum med ett försiktigt ”Stör jag?” som övergår i ett desperat behov av att slippa vara ensam. Som får rapar till svar när hon undrar var Jenna har varit. Som blir kallad jävla kärring.

Och osynlighet. Jenna som är osynlig för Ullis och Sakke i skolan, när hon inte är tillräckligt cool för att passa in. Och sedan för Susanna när hon bytt sida.

Om drömmar. Om resan som kanske aldrig blir av. Om mamma som blir sjukare och sjukare. Som inte vill annat än att hennes dotter ska må bra.

Jag tycker också att det här är piss. Jag har inte valt det här. Men det försvinner fan inte för att vi inte pratar om det.

Om svek. Om tystnaden. Om sorg och rädsla.

Om livet. Och om döden.

Om det oundvikliga.

Om försoning.

Har tulpanerna blommat ännu?