Dokusåpa med knorr

I en riktigt eländig framtidsvärld finns tolv distrikt. Varje år hålls Hungerspelen i huvudstaden. En dokusåpa som visas i direktsändning och följs av befolkningen i alla distrikt. En tävling där endast vinnaren överlever. Från början är det tjugofyra deltagare, en flicka och en pojke från varje distrikt. I Distrikt 12 lottas lilla Prim fram att representera det fattigaste distriktet i årets spel. För att rädda sin lillasyster anmäler sig istället Katniss frivilligt. Katniss är en riktigt cool tjej och en bra förebild. Skönt med en stark och driftig tjej i en ungdomsbok. Hon får sällskap av bagarsonen Peeta som påstår sig ha varit kär i henne så länge han kan minnas.

De båda får resa till huvudstaden för att äta upp sig, träna och stylas innan de ska bli världskändisar. Det har aldrig hänt att någon från Distrikt 12 vunnit och oddsen är helt klart emot dem. När spelen väl har inletts kommer de varken få mat eller vatten utan är helt utlämnade till sin egen förmåga att hålla sig gömd och eliminera sina motståndare. Det gäller att få tittarnas sympati så att man kan få sponsorer, då deras gåvor kan vara det som möjliggör överlevnad.

Jag trodde att Hungerspelen skulle vara spännande, men att den skulle få mig att bli en värre boknörd än vanligt och till och med laga mat läsande kunde jag inte tro. Suzanne Collins skriver i ett rasande tempo och trots att hon får med detaljerade beskrivningar av såväl personer som miljö blir det aldrig segt. Hon målar upp en väldigt tydlig värld och trots att allt egentligen är osannolik blir det både troligt och trovärdigt. Det är lätt att engagera sig i bokens personer och att det är huvudpersonerna som är de goda råder det ingen tvivel om. Därmed inte sagt att alla andra tävlande är monster och det gör boken ännu mer spännande och gripande. Jag tror att Hungerspelen är en bok som passar både gammal och ung

Ett stort tack till Jenny min hemliga bokvän som skickade den i julas. Jag bara måste läsa andra delen Fatta eld också. På måndag ska jag sälja in Hungerspelen till mina elever och erbjuda dem mitt exemplar. Brukar lämna pocketböcker vidare till dem om jag tror att de kan passa, då jag sällan läser om en bok. Måste bara kolla med maken om han vill läsa först. Han lät lite lockad. Egentligen är det mer hans genre än min.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-01-17