Fantastiskt om en amerikansk fru

Jag trodde att American Wife av Curtis Sittenfeld skulle vara bra, men att jag skulle bli så fast att jag gick och tänkte på Alice större delen av dagarna och läste så fort jag fick chansen trodde jag kanske inte. Inte heller att jag faktiskt skulle förstå hennes kärlek till den charmige, men lätt plumpe Charlie. Alice, övertygad demokrat och bibliotikarie gifter sig med Charlie, rik höjdare med politiken i blodet och jag kan absolut förstå varför. Lite svårare är det att förstå att någon kan falla för George W Bush, men är han lik Charlie så kan det kanske var möjligt.

Boken inleds med ett avsnitt om Alice barndom, bra men ibland lite segt. Allt lyfter då Charlie Blackwell kommer in i vårt liv. Vilken man! Han tar både mig och Alice med storm och redan efter sex veckor är de förlovade. Jag tror dock knappast att det är en slump att den egensinniga Alice Lindgren som gift får namnet Alice Blackwell efter Alice Stone Blackwell framstående inom the National American Woman Suffrage Association (NAWSA). Alice Blackwell får nämligen ganska mycket mindre att säga till om än vad Alice Lindgren hade, samtidigt som hon definitivt inte porträtteras som en passiv fru ställer hon sig själv i bakgrunden. Ett medvetet val, men trots allt ett självuppoffrande sådant. Helt sviker hon dock inte sina ideal och det gör att jag beundrar henne genom hela boken, kanske främst då hennes man blivit president.

Personporträtten i boken är fantastiska. Speciellt Alice och Charlie känns som verkliga personer, som vänner till och med. I alla fall Alice. Charlie är charmig, men på armlängds avstånd. Minst.  Sittenfeld har respekt för sina karaktärer, men hon vågar ändå beskriva mer än deras positiva sidor. Alla personer, även de som bara förekommer väldigt sporadiskt, är mångfacetterade och väl beskrivna.

Språket i American Wife är fantastiskt. Ibland lite krångligt, men alltid vackert. Borde dock tagit mig tid att slå upp fler ord, men tyvärr är jag lite lat. Boken krävde total koncentration av mig, men jag är ändå glad att jag läste den på originalspråk.

Att vi kommer Alice så nära beror också på att boken är skriven i jag-form. Vi får veta vad hon tänker och vad hon känner. Hon döljer ingenting och undviker inget heller. Hon gör hela tiden medvetna val, även om hon ibland får offra vissa delar av sin egen person gör hon det för att hon verkligen tror att det är det bästa alternativet. Ett liv med Charlie, hur hemskt det än må verka ibland, är ändå alltid det bästa valet för henne.

En fråga återstår: får man göra så här? Tydligt basera en fiktiv bok på en verklig person?

Jag vet inte mycket om Laura Bush, men tydligen har Sittenfeld bra koll på verkligheten i denna ”fejkbiografi”. Ingen illegal abort, men väl en bilolycka med tragiska följder. Jag undrar hur familjen Bush reagerat på boken med de heta sexscenerna och den egensinniga presidenthustrun. De borde vara glada att någon lyckats mänskliggöra en man som många ser som ett monster och en kvinna som satt kärleken framför allt. Att hon sedan står ut med hans mindre charmiga beteende längre fram i äktenskapet blir med ens inte lika konstigt. Konstigt, men inte vekt. Dessutom är det ändå hon som bestämmer många gånger och Charlie framställs som en ganska rädd liten pojke som verkligen behöver henne.

Möjligen skulle jag kunna tänka mig att Barbara Bush kan känna sig lite illa behandlad. Porträttet av den skräckinjagande drottningen som älskar sina söner och skrämmer sina svärdöttrar är inte direkt smickrande, men även hon visar sig ha en och annan ”soft spot”. George Sr blir i boken något av en mysfarbror, som inte alls har samma karriär som sonen.

Så, mitt svar är ja. Jag tycker att man får göra så här, så länge man gör det med den respekt som genomsyrar bokens alla sidor. Det är en bra bok om vad kärlek kan leda till och hur alla runt omkring kan förändras då man, mot sin vilja, blir mer känd än de flesta andra. En fantastisk bok som jag kommer att tänka på mycket och länge.

Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-01-07