Jag har längtat efter att läsa Anneli Jordahls bok Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) sedan den kom ut, men nu när jag fick ett exemplar från Månpocket blev det så äntligen av. Värd att vänta på skulle det visa sig. Det här är nämligen en liten pärla. Mycket av boken består av brev mellan Ellen Key och Urban von Feilitzen som hade en romans under slutet av 1800-talet. Hon var lärarinna, han gift godsägare och fyrabarnspappa. De flesta av breven de skrev till varandra förstördes och breven i boken är därför fiktiva till största del.
Breven i boken är både kärleksfulla och ibland yrkesmässiga och sakliga. Just det faktum att Ellen Key aldrig vet hur breven från Urban von Feilitzen ska vara gör förhållandet extra svårt:
Jo då, han älskade henne också. Det var ömsesidigt. Inte något som en gång råkade flyga ur honom, orden kom på djupaste allvar. Han sa det igen. Återigen tog hon linjalen och strök under. Förvarade brevet under huvudkudden. Smekte brevpappret Skulle hon få uppleva att han höll hennes hand när hon föll i sömn?
Tog fram kistan under sängen, räknade hans brev. I fjol fick hon etthundratre stycken.
En mäktig känsla att hålla brevbunten i handen. Vad vägde den? Hur många ord totalt? Hur många meningar?
I den senare delen av boken bosätter sig Ellen Key på Strand där hon lever tillsammans med hushållerskan Malin Blomsterberg. Boken väckte min nyfikenhet och jag var tvungen att ge mig ut på nätet för att söka mer information om en författarinna vars namn jag är väldigt bekant med, men som jag faktiskt visste väldigt lite om. Strand finns fortfarande kvar och där och Ellen Keys stiftelse Strand förvaltar. En stiftelse som också delar ut stipendier till kvinnor som vill utbilda sig i de ämnen som låg Ellen Key varmt om hjärtat.
Många kända personer dyker upp i boken. Bland annat Elin Wägner och Verner von Heidenstam som ofta besökte Strand. En av Keys närmaste vänner var Victoria Benedictsson och även August Strindberg fladdrar förbi ibland. När Key är som mest förbannad på Urban som inte vågar eller vill lämna sin fru uttrycker hon att hon föredrar män som Strindberg som faktiskt vågar stå för att de är skitstövlar istället för att låtsas vara förstående och jämställda.
Jag tycker väldigt mycket om den här boken. Jordahl skriver rappt och samtidigt personligt. Inte gammaldags, men inte heller anakronistiskt. Breven skulle mycket väl ha kunnat skrivits av en alldeles speciell och frispråkig kvinna under slutet av 1800-talet. Så mycket om yrkeskvinnan Ellen Key får vi inte veta, men desto mer om människan och jag gillar att Jordahl vågar leka lite med både språk och innehåll i den här mycket personliga och läsvärda boken. Den 14:e kommer den i pocket. Du måste verkligen köpa den då!
Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-05-02
kul, jag har nyss köpt pocketen 🙂