En lovande debut

Snart kommer Kristina Ohlssons andra bok Tusenskönor ut och det var ett bra skäl att läsa hennes första Askungar som  finns i pocket. Det är jobbig läsning helt klart, då det är barn som råkar illa ut. Antingen är det en hemsk trend i deckare just nu, eller så har jag blivit känsligare sedan jag blivit förälder, men jag tycker att nästan alla deckare handlar om barn som skadas, mördas eller far illa.

En mamma går av tåget för att ringa, luras iväg av en kvinna med en sjuk hund, missar tåget och innan det anländer till Stockholm har kvinnans dotter Lilian försvunnit spårlöst. Någon har sett en man bära iväg henne och utgått ifrån att han är hennes pappa. Pappa Gabriel, som definitivt inte är guds bästa barn, misstänks för dådet och polisen hittar en massa skumt när de börjar rota i hans och Lilians mamma Saras förhållande. Nu är de nyseparerade och Sara har träffat en ny, än så länge hemlig, man. Kanske är det därför Gabriel vill hämnas.

Ett anonymt samtal från en väldigt rädd kvinna skulle kunna ha fått dem att söka efter andra gärningsmän, men det tar lång tid innan de breddar utredningen och då har ännu ett barn försvunnit. Det står helt klart att det är en riktigt sjuk person som fört bort barnen och jakten på honom är spännande.

Huvudpersonerna i Ohlssons bok är lätta att ta till sig och engagera sig i. Mest tycker jag om Fredrika Bergman, som är civilanställd utredare och inte riktigt accepteras av poliserna som hon ska arbeta tillsammans med. Kriminalkommissarie Alex Recht är hyfsat civiliserad, men kollegan Peder Rydh är rent ut sagt förjävlig, i alla fall inledningsvis. Jag ser fram emot att följa dem i nästa bok.

Det dräller av nya svenska deckarförfattare, men Kristina Ohlsson tillhör definitivt de bästa. Hon har ett ledigt, personligt språk och bjuder på en välkomponerad intrig. Definitivt en lovande debut.