De frusna, utåt sett, tuffa pojkarna med mössa och vantar på i klassrummet blir varma först när frusenheten ersatts av trygghet och tillhörighet. De sköra fågelflickorna med ont i magen och huvudvärk flyger, flyr från skolan när det blir jobbigt. De väljer att inte synas. De hittar tillbaka till sina bon först när de fått hjälp att upptäcka att boträdet finns inom dem själva.
Jag har också mött dem, eleverna som gömmer sig i ytterkläder och kepsar och de som inte har mod, ork eller kanske lust att stanna till i skolan. Hur får vi dem med oss? Inte genom att skriva in skolk i betyget, förbjuda kepsar, beslagta mobiltelefoner, sätta betyg tidigare, tvinga dem att genomföra fler nationella prov eller för den delen köra stenhård katederundervisning. Tror knappast heller att de blir speciellt mycket mer studiemotiverade av att ha sina föräldrar häckande i klassrummet.
Vi måste istället försöka nå varje elev, hitta nyckel och låsa upp varenda unge. Hur? Genom att faktiskt vara intresserade av varför de gör som de gör och varför de är som de är. I svenskundervisningen är det till exempel väldigt viktigt att våga blanda in det personliga. Det betyder inte att undervisningen ska ske helt efter elevens önskemål, att vi ska ägna oss uteslutande åt navelskådning, eller att läraren ska ställa lägre krav. Det handlar helt enkelt om ett samspel mellan lärare och elev där stoffet ska användas för att foga dem samman.
Vem är jag? I den frågan startar Christina Monthan Axelsson sin kurs i svenska A. Boken startar dock redan i förordet där hon belyser lärares dilemma. Alla har gått i skolan, alla tror sig därmed veta allt om skolan och alla vill därför diskutera den samma. Jag är så trött på att läsa om Björklunds löjliga förslag som med all önskvärd tydlighet visar att han inte har någon som helst aning om vad elevers problematik beror på och vad som egentligen behövs för att skolan ska bli en bättre plats. Jag är också trött på att höra skräckhistorier från skoltiden där 15-åringar i vuxnas kroppar berättar om någon knäpp lärare som får symbolisera oss alla. Ännu mer trött blir jag på dem som träffat en bra obehörig person och därför menar att lärarutbildning är meningslös.
Christina Monthan Axelssons bok Fågelflickor och frusna pojkar – Om att se eleven gav mig hopp och faktiskt längtan efter att få starta en ny termin och möta nya och gamla elever. Antagligen gillar jag boken så mycket för att Monthan Axelsson har samma elev- och kunskapssyn som jag har och dessutom arbetar på det sätt jag vill göra. En del har jag prövat, annat var nytt och i samma anda.
En viktig insikt som jag tycker att alla lärare (och gärna skolministern också) bör ha/få är att elever inte är behållare att fylla med kunskap. Inte heller beror allt oönskat beteende på att de vill jävlas med skolpersonalen eller att de är dumma, misslyckade, stökiga eller ens att de har dyslexi eller adhd eller någon annan diagnos. Det kanske helt enkelt är så att vi inte möter dem på sin nivå, vi talar inte med dem och inte ens till dem på ett språk som de förstår. Vi får dem inte att förstå vad meningen med allt är och det är kanske det de funderar mest över. Meningen med livet, vilka de är och var de är på väg.
Jag blev väldigt glad över att läsa Monthan Axelssons bok och min krypande jobbångest byttes mot en glädje över att jag faktiskt har ett helt fantastiskt jobb och en stilla förväntan. Det blir fler blogginlägg om denna fantastiska bok. Var så säker.
Håller med dig fullständigt!!!! Jag förstår inte att de inte byter ut Björklund. ALLT i skolan bygger på relationer i första hand!
Denne ser viktig ut. Trur eg må bestille ho når neste lønning kjem.