Konsten att bryta ihop

Jag har läst Karin Alvtegens alla böcker på S och jag har verkligen tyckt om dem. De är mänskliga spänningsromaner som inte främst handlar om brott utan om människor. Nu har hon bytt genre och idag kommer romanen En sannolik historia som utspelar sig i en liten norrländsk by. Titeln är rätt söt egentligen, för det här är en sannolik historia om riktiga personer som visserligen skruvats lite ibland, men som är väldigt trovärdiga.

Mycket av Alvtegens berättarstil känns igen från tidigare böcker trots att En sannolik historia inte alls är någon thriller. Människors tankar, känslor, psykiska hälsa, kommunikation eller brist därpå står fortfarande i centrum. Många av personerna är dessutom väldigt trasiga, något som också varit Alvtegens signum.

I centrum står Helena som äger ett hotell i byn. Projektet var från början hennes och makens, men han tröttnade snart på livet i obygden och förhållandet som mer eller mindre dog och flyttade därför tillbaka till Stockholm. Kvar finns den känslomässigt avtrubbade Helena, som försöker undvika att tänka över sitt liv genom att jobba mycket. Dottern Emelie vantrivs och vill inget hellre än att flytta, men vill inte heller lämna sin olyckliga mamma.

Helena själv har verkligen drömt om att återvända till byn där hon tillbringat sina barndomssomrar och vill inte ge upp. Den gamla idolen Anna-Karin har blivit en olycklig och fördomsfull dam, som gör livet surt för de flesta och egentligen har Helena inga riktiga vänner i byn. Det som skulle varit hennes och Martins gemensamma projekt har nu blivit hennes eget. En stor del av henne vill inte alls ha något hotell, men hon vill inte heller ge upp och flytta tillbaka till Stockholm. Hon är ingen person som ger upp, kosta vad det kosta vill.

Affärsmannen Anders dyker en dag upp på hotellet. På väg till byn och originalet Verner som sägs ha en värdefull gitarr i sin ägo, försökte han ta sitt liv genom att köra av vägen. Han lyckades inte och efter att ha vårdats på sjukhus kommer han slutligen fram till byn. Anders, som har mer pengar än han behöver och hundratals miljoner investerade i olika föremål vill köpa gitarren, men Verner vill bara ge bort den till någon som verkligen älskar att spela. Anders berättar ingenting för någon om sina pengar eller vem han är och när Helena erbjuder honom en månads jobb med att färdigställa fler hotellrum tackar han ja.

Jag tycker verkligen om den här boken. Den är lågmäld, stillsam och väldigt mänsklig. Livet i den lilla byn och alla konflikter som uppstår är väl beskrivna och berör. Jag läste den under en lång dag i trädgården. Det var omöjligt att sluta läsa innan den var slut och när jag läst sista sidan och slog ihop boken fylldes jag av en pirrande känsla där lycka och sorg blandades. Det är för mig ett tecken på en väldigt bra bok där personerna är väl värda att engagera sig i. Jag skulle mer än gärna vilja träffa dem igen. Karin Alvtegen säger själv att hon ville skriva något hoppfullt och det tycker jag definitivt att hon har lyckats med. Det gäller att bryta ihop och komma igen.