Tacksam, visst är jag det!

Jag fortsätter min rapport från läsningen av Skriet från kärnfamiljen av Rebecka Edgren Aldén och Tinni Ernsjöö Rappe. Ett viktigt kapitel har titeln ”Glad, kåt och tacksam?” och är verkligen intressant läsning.

Tacksamhet är något man förväntas känna och det står ofta i motsats till jämställdhet. Vi småbarnsmammor som har det så himla bra med män som hjälper till hemma, vad har vi att gnälla över? Hjälpa till förresten, det måste vara det värsta uttrycket som finns. Hur kan en pappa hjälpa till hemma och passa sina barn? Vem hjälper han och vems barn är det egentligen?

Gnäller mammor för mycket? Snarare tvärt om. Fasaden är ofta så viktig att ingen vågar gnälla, knappt ens för sina vänner. Vem vågar erkänna att de inte mår bra, att de inte orkar? Väldigt få. Eftersom ingen vågar börja finns det inte heller någon möjlighet att ventilera sina svarta tankar och känslor. För livet är inte så himla kul jämt. Man måste få säga det utan att få höra att man ska vara tacksam över att barnen är friska, att man har ett jobb, ett hus osv. Klart jag är tacksam för det och jag blir inte mindre tacksam för att jag ibland tillåter mig själv att gnälla.

Ett exempel från verkligheten finns i boken, en pappa leker med sina barn och när mamman kommer hem klockan sex undrar hon om maten är färdig. Maten som de brukar äta halv sex så att ungarna inte blir gnälliga och sedan kommer i säng för sent. Pappan menar att hon ska slappna av, de leker ju. Vem har rätt och vem har fel?

Det är en sak att leka och en sak att faktiskt göra det ”tråkiga” också.  Att vara hemma med barnen en hel dag utan att bry sig om disk, matlagning, tvätt och städning är säkert trevligt, men är det hållbart? Vem ska göra skitjobbet? Är det gnälligt att påpeka att det faktiskt är rätt smart att få i ungarna middag i tid?