Jag var på väg att ge upp en bit in i När barnet lagt sig av Michael Nyqvist. Språket irriterade mig och allt som förväntades finnas mellan raderna var helt omöjligt för mig att se. Jag såg bara en fragmentarisk illa skriven biografi. Efter en kommentar från Dolly bestämde jag mig för att ändå ge boken en chans. Det är en tunn liten sak och tog inte mycket av min dyrbara lästid i anspråk.
Det blev nu ingen fantastisk läsupplevelse, men de fragmentariska bitarna bildade till slut en i alla fall känslomässig helhet. Jag förstod lite mer vem Nyqvist är och gillade att läsa både om hans skådespelarliv och hans sökande efter sina rötter.
I bokens första kapitel får den ännu ganska lilla pojken veta att han är adopterad. Han inser ganska snart att detta är någonting man inte ska tala om. Som vuxen ger han sig ut på jakt efter sin mor, men framför allt sin far.
Glimtvis är boken värd att läsa, men det är ingen bok jag kommer att återkomma till. Jag kan tänka mig att det hade varit trevligare att lyssna på boken och höra Michael Nyqvists röst, då hans talade språk slår igenom så mycket i det skriftliga. Kanske hade boken lyft i alla fall språkligt då och kanske också innehållsmässigt. Det borde vara känslomässigt, men texten lyfter inte från sidan och tar sig därmed inte in i mitt hjärta. Via örat hade den kanske nått dit. När barnet lagt sig var helt klart bättre än jag trodde 30 sidor in i boken, men det är långt ifrån en omvälvande läsupplevelse.
Jag hade exakt samma upplevelse av den här boken som du, jag fick liksom inte riktigt grepp om den. Tack för det, då var det inte mig det var fel på.