Jag hade läst på dåligt innan jag satte igång med På andra sidan solen av Maria Ernestam. Först långt in i boken inser jag att Linnea i boken är samma person som Lea i Alltid hos dig. Rakel nämns också någon gång då Linnea menar att Viola, bokens huvudperson, är så lik henne.
Men låt oss ta det från början. Viola åker med sin man Axel och deras två döttrar till ett lånat hus för att fira påsk. De passar på att besöka svärmor Marianne. På sjukhemmet träffar Viola Lea, en dam som är över 90 år, men helt klar och mycket pratsam. Hon berättar om sin tid som missionär i Kenya och Kina och lämnar en mapp med noveller till Viola som hon (och vi) läser och förundras över.
Lea stöttar också Viola i sin frustration och ilska över maken Axels agerande. Han har varit sjuk en längre tid, men är nu friskförklarad. Han blir dock mer och mer elak och snart är både frun och döttrarna rädda för honom. Jag förstår inte hur Viola kan stå ut en sekund med denna fruktansvärda man. Jag följer deras förhållande med hjärtat i halsgropen.
I Alltid hos dig var berättelserna från förstavärldskrigets Göteborg den stora behållningen, men i På andra sidan solen vinner Viola och nutiden. Därmed inte sagt att novellerna och tillbakablickarna inte är läsvärda. Det är roligt att återse Lea, nu när jag insett vem hon är och jag blir väldigt sugen på att läsa om den förra boken om henne. Det var kaffekvarnen och pratet om svartbörshandel under kriget som fick mig att göra kopplingen. Tycker nog att förlaget kunde varit lite tydligare med sambandet mellan böckerna.
Tyvärr hinner jag sällan läsa om böcker, det finns så mycket oläst som pockar på uppmärksamhet. För er som inte läst någon av böckerna skulle jag definitivt rekommendera att läsa böckerna i följd för att då förhoppningsvis få ännu en dimension i läsandet. Lyckliga du som har dem kvar att upptäcka!
Det finns få författare i Sverige idag som slår Ernestam. Hon har en egen stil och bjuder alltid på överraskningar. Både innehållsmässigt och språkligt är hon oerhört begåvad. Språket är precist och vackert, men står aldrig i vägen för handlingen. Dialogerna är trovärdiga, personerna levande och trots att texten är lätt att läsa är den allt annat än enkel.
Min favorit Maria Ernestam gör mig definitivt inte besviken den här gången heller, även om inte heller den här boken slår mästerverket Busters öron som är en av de absolut bästa böcker jag läst. Ernestam är aldrig dålig, istället pendlar hennes böcker mellan väldigt bra och fantastiska. Läs, läs, läs!
Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-05-26
Boken finns med i årets Låna & Läs