”John Grisman goes diskbänksrealism” , så beskriver Malin Persson Giolito de två böcker hon skrivit hittills och det är egentligen ingen dum beskrivning. Jag tyckte verkligen om Dubbla slag och har sett fram emot Bara ett barn hur länge som helst. Bäddat för besvikelse alltså, men så blev det inte alls. Istället är jag nu ännu mer imponerad av en författare, som definitivt måste räknas till mina absoluta favoriter just nu.
Båda böckerna är sannolika och handlar om jurister, men där slutar egentligen likheterna mellan Persson Giolitos böcker rent innehållsmässigt. Bara ett barn handlar om juristen hon önskar att hon blev, menar hon på Piratförlagets hemsidan, men vill någon verkligen vara i Sophia Webers situation?
Sophia Weber är den unga, ambitiösa juristen som får i uppgift att representera en lilla pojken Alex. I skolan har han vänt upp och ner på en hel klass och när hans lärare hittar märken efter cigaretter på hans kropp anmäler hon hans föräldrar. Alex blir då placerad på ett jourboende, men fröken Karin vill inte släppa honom helt.
Att Alex inte mår bra och att han misshandlats svårt är ingen tvekan. Då mamman verkar ha lämnat pappan funderar dock socialtjänsten på att låta honom flytta tillbaka hem. Parallellt med det som händer Alex nu får vi följa hur det var när han var väldigt liten och det hemska liv han redan då fick stå ut med. Myndigheterna tror sig ha kartlagt och eliminerat problematiken i hemmet, men i en liten kort rubrik förstår vi hur allt måste hänga ihop.
Det är verkligen ett juridiskt dilemma, som Persson Giolito själv säger och trots att alla människor kring Alex egentligen vill honom väl blir det många gånger så väldigt fel. Det handlar inte om att skolan eller socialtjänsten inte ser eller inte vet om problemen, utan om hur situationen ska hanteras. Hur ska vi egentligen kunna rädda utsatta barn från det helvete som de lever i? Vilka rättigheter har barnet och vilka rättigheter har föräldrarna? Vem ska vi egentligen fokusera på?
Jag har träffat så många ”Alexar”, både flickor och pojkar och allt från små sjuåringar, till lika små nittonåringar. Barn som far illa, som bollas mellan instanser, men ändå inte riktigt fångas upp i samhällets skyddsnät. Många av dem har jag önskat att jag kunde stoppa ner i fickan, ta hem och rädda från allt hemskt. Jag förstår alltså helt klart Karins frustration, trots att jag försöker inse att jag inte kan rädda alla.
Bara ett barn är en fruktansvärd och hemsk bok som definitivt bör läsas av alla som på något sätt kommer i kontakt med de utsatta barnen i vårt land. Det är så fruktansvärt, så gripande, så bra och så välskrivet att jag har svårt att göra boken rättvisa i ett litet ynka blogginlägg. Jag lovar att jag kommer att återvända till boken i många blogginlägg framöver. Full pott till Malin Persson Giolito alltså!
Tack snälla du. Jag började min ”recensionsdagsgoogling” här och nu tror jag att jag vågar fortsätta.
Jag är inte snäll utan ärlig!!!
Väldigt intressant att läsa din recension av den här boken. Jag recenserar den ju också idag och tycker lite olika. Jag håller med om att den engagerar och att den behandlar ett viktigt ämne men den höll inte hela vägen för mig. Hennes första bok har jag inte läst men jag är ändå lite sugen nu för Bara ett barn är ju en väldigt välskriven bok.