Gargoylen av Andrew Davidson är en väldigt annorlunda kärlekshistoria som definitivt sträcker sig över tid och rum. Det är författarens debutbok och den har gjort succé i många länder.
Efter en hemsk bilolycka ligger vår huvudperson sönderbränd på ett sjukhus. De ingående beskrivningarna av hans skador gör mig helt klart illamående. Smärtan och våndorna beskrivs med all önskvärd tydlighet och jag är lika mån om hans tillfrisknande som han själv är. Lite ironiskt är det allt att mannen som försörjt sig på sitt utseende i allmänhet och sin penis i synnerhet mister både och. Några fler porrfilmer blir det inte, i alla fall inte framför kameran.
Jag är egentligen skeptisk till böcker som handlar om folk som påstås sig ha levt flera liv. Det är helt klart inte min grej. När Marianne Engel, patient på psykavdelningen träder in i huvudpersonens liv och börjar berätta om hans och hennes tidigare liv hade det definitivt kunnat bli för mycket av det goda. Ändå läser jag vidare, kanske främst för att huvudpersonen är minst lika skeptisk som jag. Han läser böcker om schizofreni och skulle säkert avfärdat Marianne som galen om det inte varit så att han är så förbannat ensam. Hon är den enda som besöker honom och han tycker trots allt om att lyssna på hennes historier.
Marianne är inte bara en galning som åker in och ut på sjukhus, hon är en begåvad skulptör också och hennes specialitet är gargoyler. När hon skulpterar varken äter eller sover hon och både jag och människorna kring henne blir väldigt oroade över hennes hälsa. Själv tror hon att livet kommer att ta slut när hennes uppdrag som skulptör är slutfört.
Förhållandet mellan huvudpersonen och Marianne är definitivt något utöver det vanliga. När han är frisk nog att lämna sjukhuset tar hon emot honom i sitt hem med öppna armar. Hon vårdar honom och räds inte hans skador. Hon vet att de hör ihop och att de älskat förr. Hennes hem blir en hans tillflykt, men han vet också att han troligen aldrig kommer därifrån, fångad som han är både i sin nya kropp och sitt morfinberoende.
Det bästa med Gargoylen är historierna i nutid med personer som är lätt att engagera sig i. Jag tycker verkligen om att följa dem. Sjukhusvistelsen är visserligen fruktansvärd, men konstigt nog är det första gången huvudpersonen finner riktig vänskap. Jag gillar speciellt närhuvudpersonen leker äktenskapsmäklare och får ihop sin sjukgymnast med sin läkare.
Däremot är jag inte jätteförtjust i alla de historier från det förflutna som Marianne berättar. Det är för många olika berättelse och ofta känns det som om Andrew Davidson haft idéer för flera böcker, men beslutat sig för att knö in dem alla i en bok. Det hade räckt med några berättelser om Mariannes och huvudpersonens påstådda förhållande, vikingarna och alla andra personer som känns helt oviktiga för handlingen kunde ha lämnats utanför.
Jag får lite Dan Brown vibbar under läsningen, så gillar du hans böcker är Gargoylen definitivt något för dig. Lite klosterliv á la Arn bjuds det också på. Inte heller min grej. Jag skulle ge en fyra till nutidsberättelsen och en tvåa till tillbakablickarna. Resultatet blir därför en trea. En helt okej bok som säkert kommer att passa många även om den inte föll mig i smaken helt och hållet. Jag läser dock gärna mer av Andrew Davidson, men önskar att han håller sig till nutiden lite mer. Då kan det bli riktigt, riktigt bra.
Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-05-24
Boken ingår i årets Låna & Läs