Jag har just läst ut Himmel och helvete av Jón Kalman Stefánsson från Weylers förlag. En bok som definitivt vinner på att njutas långsamt. Trots att det är emot mina principer vek jag hundöra efter hundöra för att kunna återgå till de speciellt välformulerade passagerna. Språket är vackert, texten fylld av kommateringar men ytterst få punkter. Effekten blir att texten böljar fram och tillbaka precis som havet som måste sägas spela huvudrollen i denna vackra bok. Havet och en bok med dikter så gripande att de orsakar död och förtvivlan.
I centrum av händelserna står Pojken. Han arbetar som fiskare och har därför gett sig av från Köpingen till ett fiskeläge. Där bor han tillsammans med andra fiskare och delar säng med Bárdur. Bárdur drömmer om att blir något mer än fiskare och bär ständigt med sig en bok. Det är Miltons diktverk Det förlorade paradiset som indirekt orsakar hans död. Han är nämligen så upptagen med boken att han glömmer att ta på sig sin kjortel och det får konsekvenser när det lugna havet förvandlas till ett svart och hotfullt. Efter den ödesdigra fisketuren beger sig pojken till Köpingen för att föra Det förlorade paradiset vidare till den som nu är dess rättmätiga ägare.
Sommarljus som var den första boken jag läste av Jón Kalman Stefánsson och den räknar jag till en av förra årets bästa läsupplevelser. Himmel och helvete är bra, men når inte riktigt samma klass. Myllret av människor är inte lika mäktigt och de kryper inte innanför skinnet på mig på samma sätt. Kanske för att huvudpersonen Pojken tecknas väl opersonligt, vilket med tanke på namnet säkert är medvetet. Det är också svårt att följa med i alla tids- och perspektivbyten. Tänk dock på att en lärares hjärna är allt annat än utvilad i slutet av april och därför kanske har lite svårt att ta till sig alla nyanser i boken. Den är bra, definitivt bra, men inte lika fantastisk som sin föregångare. Svårt att leva upp till mina förväntningar märk väl.
Jag avslutar med ett av de passager jag markerade under läsningen som handlar om diktens makt:
”Vissa dikter tar oss dit inga ord kan nå, inga tankar, de låter dig följa med till själva kärnan, livet stannar upp för ett ögonblick och blir vackert, det blir kristallklart av saknad och glädje. Vissa dikter förvandlar dagen, natten, ditt liv. Vissa dikter får dig att glömma, glömma svårmodet, hopplösheten, du glömmer skinnkjorteln, frosten kommer till dig, det säger klapp och du har dött.” (s.91)
Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-04-24 och nu behöver jag länka till den i alfabetsfrågorna som kommer lite senare idag.
Kommentarer är stängda.