Lyrans resa har i oktober besökt Nordamerika. Jag har haft nöjet att läsa Envar Philip Roth som är en bok som berörde mig mycket. En bok om livet och om döden, den ständigt närvarande döden. Berättelsen börjar med en begravning. Huvudpersonens begravning. På plats finns bland annat hans tre barn, en av hans tre ex-fruar, hans bror och hans gamla sköterska och tillika älskarinna. Alla är de personer som spelat en stor roll i hans liv. Ett liv som i slutet skrämmer honom.
Var det den nära förestående, sjunde operationen på lika många år som hade krossat hans självförtroende? Var det rädslan för att hans medvetande i allt högre grad skulle komma att domineras av medicinska tankar tills de trängde ut alla andra? Eller var det insikten om att det för varje sjukhusbesök, från det han var liten och fram till den kommande operationen, hade blivit allt tommare runt hans sjukhussäng, och att den armé som slutit upp i början hade krympt till ingen alls? Eller var det bara en förvarning om den hjälplöshet som skulle komma?
Meningar som fyller en halv sida, flera sidor med frågor, anaforer och många tankar. Roths sätt att skriva tilltalar mig. Det är ett böljande språk som ibland är svårt att följa. Man kan inte skumma då varje ord är viktigt, brister uppmärksamheten har Roth vänt historien i en annan riktning. Därmed inte sagt att det är ett komplicerat språk, men det kräver full uppmärksamhet.
Envar är en riktigt bra bok. Huvudpersonen är inte alltid sympatisk, men ärlig och jag tycker om att ta del av hans historia. Beskrivningen av åldrandet är riktigt bra. Om Nobelpriset någon gång går till en amerikansk man kan det inte bli någon annan än Philip Roth. Nästa bok blir Konspirationen mot Amerika som jag nu lånat på svenska. Jag gick tyvärr vilse i språket på engelska. Synd, då översättningen av Envar ibland störde mig.
Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-10-25 Amerikanska, vita män är populära pristagare, men Nobelpris i litteratur? Troligen inte.
En pocketkedjebok om jag inte tar fel? Jag tog också starkt intryck av den, men inser nu att jag aldrig bloggade om den.
Läste den här under litteraturvetenskapsstudierna och tyckte den var enormt jobbig på grund av att den är så gubbig. Tyckte huvudpersonen var ganska äcklig faktiskt, även om jag uppskattade det ovanliga berättarperspektivet.