Jag är fyra år yngre än Morgan Larsson och känner verkligen igen mig i hans barndomsskildring. Det är verkligen 80-tal deluxe i Morgan Larssons debutbok Radhusdisco. En orgie i movieboxar, axelvaddar och blandband. Ibland blir det dock lite väl mycket detaljer som inte fyller någon jättefunktion. Nostalgi med måtta räcker och inledningsvis ar jag skeptisk.
Någonstans på mellanstadiet fick Morris över mig på sin sida och trots att det ibland blev lite segt (och jag var helt säker på att jag aldrig skulle sätta min fot på någon bokfrukost) så blev jag till slut tagen av hans charm. Det blev bättre ju äldre han blev, kanske hade boken vunnit på att vi fått träffa Morris under en kortare tidsperiod.
Sanslöst kul är det när Morris läser om att psykopater ofta har en handstil som lutar åt vänster, då Morris själv har en sådan handstil blir han självklart livrädd och tränar, tränar, tränar för att skriva med en högerlutande stil. Lite nervös blir han också när en kompis, som alltid är supertrevlig, har en extremt vänsterlutad handstil. Är han egentligen psykopat?
Jag gillar också mellanstadieläraren Cliffhanger som gillar att berätta historier, men kanske inte att undervisa om så mycket vettigt. Hans klasslista med dem som har tror ska falla för grupptrycket och börja röka under år sju är väl inte direkt politiskt korrekt.
På högstadiet handlar det mycket om den trånga förhuden och där blev det kanske lite mycket ibland. Jag gillar dock beskrivningen av konfirmationslägret och den bubblande kärleken till Elin som blir tillsammans med någon annan.
Radhusdisco utvecklades till en trevlig bok som både lockade mig till skratt och faktiskt fick mig att nästan spy när kompisen Benny tillagade en riktigt läbbig lasagne. Äckelvarning utfärdas! Jag blev också lite extra glad av omslagets markerade O:n. En bra debut trots en trevande inledning alltså och kanske vågar jag ta mig in till Göteborg den 24/9.
Ja usch ja, lasagnen… Vill helst inte tänka på den… Håller med om att boken nog vunnit på ett lite kortare tidsperspektiv. Men Morris är väldigt älskansvärd och boken väldigt mysig så i det stora hela var jag också nöjd. Hade gärna gått på bokfrukosten men då är jag ju tillbaka i hemmets ”lugna” vrå igen.
Fungerar boken även om man inte riktigt kan relatera till den tiden?
Ja, det tror jag. Det är en uppväxtskildring som borde kunna kännas igen.
Det låter som en riktig nostalgitripp även om jag nog är några år för gammal. Hmmm, och dessutom kan jag säkert känna igen mig i småstadsmiljön. Det blir alltid en viss sorts mentalitet i en liten stad…Får hamna på läslistan men kan inte komma på frukosten tyvärr.
Låter som en trevlig bok som jag skulle gilla!