Tio dagar och ett beslut

Om jag fattat mitt beslut? Nej.

Hon sa att jag hade runt tio dagar innan jag bör bestämma mig. Jag hade föredragit tio minuter. Då skulle jag slippa dina frågor, Seth. Om du anade vad jag vet om…ämnet skulle du tveka. Du menar att beslutet ska säga något om inte bara min människosyn, utan mitt förhållningssätt till normalitet. Tunga ord, jag tror jag måste svälja. Själv är jag mest förbluffad över händelseutvecklingen. Min normala ensamhet, nästan pervers i sin isolering och brist på stress, och nu: allt liv i mina händer.

Barbara Voors är en av mina stora favoriter, men det var länge sedan jag läste en vuxenbok av henne. Inför läsandet av Fantomsmärtor funderade jag på vad det egentligen är som gör henne så bra. Funderingarna bottnade i en rädsla att hennes tidigare böcker hade förvandlats till pärlor med hjälp av tiden och att jag kanske inte alls skulle uppskatta hennes nya bok nu. Ibland växer jag ifrån författare, ibland utvecklas vi åt olika håll, ibland borde gamla favoriter få vara just gamla favoriter.

När jag läst de första fem sidorna av Fantomsmärtor andades jag ut. Det här var nämligen minst lika bra som jag hoppades och jag var fast direkt. Alba är en riktigt Voors-hjältinna. Från början något av en skuggfigur, otydlig i konturerna men en person som redan tidigt fångar mitt intresse. Vi vet att Alba måste vara precis som sitt efternamn, Modig. Hon har ett beslut att fatta och hon har tio dagar på sig.

Det låter kanske som upptakten till en thriller, men se så är det inte alls. Eller, inte alls är fel ordval, för visst blir Albas öde inte sällan minst lika spännande som en thriller. Jag tycker om att vi får följa med in i hennes huvud, att hon tänker högt och involverar oss i sina tankar. Ber om råd, ifrågasätter, diskuterar med oss.  Som läsare bjuds jag in i hennes liv och trots att jag aldrig skulle vilja byta vill jag gärna stanna där för att se hur det går. Jag vill att det ska gå bra för Alba.

Kanske är det därför jag väcker maken med ett litet skrik när jag läst sista sidan. ”Men Alba”, säger jag högt och tänker att hon inte får lämna mig nu när jag just lärt känna henne. Jag tänker att det finns så mycket mer jag vill veta, så mycket mer jag vill att hon ska lära sig och mig. Jag vill veta hur det går, hur hennes liv blir nu, men ingenting får vi veta.

Men låt oss gå tillbaka till början, vi ska inte börja med slutet för det får du läsa själv. Och läsa tycker jag att du ska göra. Skuggestalten Alba blir levande väldigt snart. I små, små portioner rullar hennes liv upp inför våra ögon. Vi får läsa om hennes somrar med Tomas och Marlene. Om trojkan som älskar varandra så mycket, men som måste dela på sig. Tomas som vi ha två kvinnor i sitt liv får egentligen inte göra sitt val och ingen av flickorna heller. Livet gör valet åt dem och vi kan fundera över om det är det bästa, men inte göra något åt det.

Vi får läsa om modern som bestämt sin dödsdag, som lämnar sin dotter övergiven, om modern som bestämt sitt barns dödsdag och måste besluta om hennes dotter ska få leva eller inte och om fäderna som kanske inte blir så delaktiga som de vill. Om Albas far som till slut kommer till insikt och accepterar sitt liv och sitt agerande och Seth, Albas unge älskare som gärna vill få ett större utrymme i hennes liv än hon vill ge honom. Och så beslutet, det med stort B, som överskuggar allt annat. Albas beslut gällande barnet hon bär och i skuggan av detta hennes mors beslut i det förflutna. Det är stora frågor som Voors med finess presenterar för oss och det är omöjligt att inte bli engagerad.

Det är någonting med Voors språk som tilltalar mig enormt. Samtidigt har jag funderat mycket på hur jag ska förklara vad det är jag gillar. Det är ordrikt utan att bli pretentiöst eller snårigt, fyllt av annorlunda formuleringar och en lek med ord som jag verkligen uppskattar. Jag tycker också om det direkta tilltalet som gör berättelsen levande. Läs den, själv ska jag invänta slutet på mitt köpstopp och då inhandla Islossning, som är en av två böcker av Voors som jag inte läst. Den andra är Mina döttrars systrar som stått i hyllan ett tag, men som jag av den rädsla som jag beskriver ovan inte vågat läsa. Nu vågar jag!