Jag började läsa Hej vacker av Ann-Helén Laestadius ungefär fem minuter efter att jag läste ut Sms från Soppero. Jag ville verkligen följa Agnes, Henrik och alla andra i Soppero mer. En värld som på många sätt är lik min egen ungdomsvärld, men på andra sätt helt annorlunda. Jag tycker verkligen om beskrivningen av livet i norr, mycket längre upp i Sverige än jag någonsin varit.
I Hej vacker har det blivit sommar och Agnes ska tillbringa sex veckor hos mormor och morfar. Med sig får hon av misstag ett brev adresserat till henne som hennes mamma har gömt. Brevet hittar hon när kompisen Jenny kommit upp till Soppero och de båda ger sig iväg på äventyr. Inget populärt sådant, faktum är att mamma Anna-Sara lämnar Stockholm och beger sig till Soppero hals över huvud för att stoppa det.
Det riktiga äventyret tycker jag dock att andra händelser står för. Jag njuter av miljöbeskrivningarna, förfasas över myggen, blir förbannad av samernas utsatthet och den rena rasism de möter, men mest av allt engageras jag av Agnes och Henriks kamp med sin identitet och hur kontroversiellt deras förhållande blir då Agnes inte är en ”äkta” same.
Den gamla damen Ella som är den hemliga brevskrivaren och en dam som kommer Agnes väldigt nära är en av mina favoriter. Just spåret med Ella följs inte riktigt upp helt och det finns andra trådar som än så länge är lite lösa, som Anna-Saras hemlighet. Bäddad för en tredje bok om Agnes alltså. Snälla Ann-Helén du kan väl skriva en bok till för det här är så väldigt, väldigt bra!
Jag tror att mina elever skulle uppskatta böckerna om Agnes mycket. Visserligen är de inte samer, men de lever i två kulturer och vet inte riktigt hur de ska forma sin identitet i sitt nya hemland. Utdrag kommer de definitivt få smaka på och jag tror faktiskt att Laestadius språk kan tilltala de också. Enkelt utan att vara simpelt, vackert utan att vara krångligt och med ett jäkla driv utan att för den del tappa fokus.