A walk down memory lane

Ingrid skrev ett fint inlägg om varför hon började blogga och jag började fundera själv. Vad var det egentligen som fick mig att börja blogga?

Någon gång under hösten 2008 diskuterade vi bloggar som fenomen på en bokträff. Jag hade läst väldigt få bloggar, men en av mina vänner tipsade om Bokhora och Språkmakargatan som blev de första bloggarna som jag började följa ”på riktigt”. Att det blev en egen blogg var en helt spontan grej. Jag satt hemma en kväll, grabbarna sov, maken var borta och jag hade lite tråkigt. Klick, klick, klick så blev det en blogg och därefter ångest. Inte skulle väl jag…

Idag klickade jag mig tillbaka till min första blogg som jag startade på blogg.se i början av januari 2009. Väldigt trevande började jag skriva korta inlägg om böcker och annat jag funderade över. Läsarna var få och kommentarerna i princip obefintliga.

Ganska snart upptäckte jag flera nya bloggar att läsa. Lyran var en av de första och även hon var då ganska ny i bloggvärlden. Snowflake var också en tidigt bekant, liksom Klotho på Ett eget rum.  Ganska snart började Vixxtoria blogga och då hon skrev färdigt sin avhandling var hon ännu mer aktiv med sitt kommenterande, Helena som då hade bloggen Mitt rum var också en tidig bloggbekant, liksom Rebecka på Skrietbloggen och Maria på Paperback Lover.

Blogg.se passade mig inte alls. Mitt tålamod för saker som inte fungerar som de ska är inte direkt stort och när sommaren kom och det visade sig att det inte gick att schemalägga inlägg blev det droppen. En morgon skickade jag ut en fråga på bloggen om vilket bloggverktyg som var att föredra och utan att invänta svar skapade jag en blogg på wordpress.com. Inläggen från den gamla bloggen flyttades över och det var nog inte mer än 2 timmar senare som jag bloggade på annan adress.

Med nya bloggen kom läsarna. Vet inte om det var jag som helt plötsligt blev bättre, eller om det var något annat. Det var nu bloggandet började bli riktigt kul. Ibland lite svettigt då arga SD-anhängare tog över kommentarsfältet, men lite fick jag skylla mig själv. Jag gillar att provocera och många blev konstigt nog väldigt provocerade. Inlägget om minaretförbudet i Schweiz var mitt rekordinlägg med drygt 1500 läsare och ett oräkneligt antal galna kommentarer. Jag minns att Maud förirrat sig in mitt i kaoset och undrade vad som pågick.

Det var också nu jag tog på mig hur många läsutmaningar som helst och det blev roligare och roligare att läsa. Lyrans resa runt jorden var rolig och här stiftade jag bekantskap med en massa nya författare. Så också i Bokusutmaningen där jag med Paula som guide läste mig igenom topplistorna. Mina egna läsutmaningar med lyrik och deckare har för min del somnat in, men andra som Eli och Violen är duktiga på att läsa deckare. Annikas utmaning Läs boken och se filmen har jag klarat lite bättre. Jag hakade också på En bok om dagens trevliga pocketbyten och senare En full bokhylla är en rikedom som drog i gång pocketkedjan som snart når sitt slut. Jag håller på att fila på sista paketet Hanna, men är som vanligt sent ute. Jag har skickat bokpaket till Matilda och Titti och därmed hittat till deras bloggar. Det hade jag kanske gjort ändå, men det var ett trevligt sätt att lära känna dem.

Min idé var att jag inte skulle vara ”bara” en bokblogg, utan även en lärarblogg, en jämställdhetsblogg och en aktuell blogg. Den som känner mig blir inte överraskad. Jag vill alltid göra allt samtidigt och ibland fungerar det sådär. Någon gång i våras började jag känna mig trött på bloggandet. Samtidigt hade jag ganska många läsare och hade till och med börjat berätta för familj och nära vänner att jag hade en blogg. Tidigare var det bara maken som visste och han fick vänta ett halvår.

Jag startade Bokåtervinningen och bestämde mig för att låta bloggen vara kvar där den var. Skolfrågorna skulle dock ta sommarlov.  Men sedan gjorde jag som jag alltid gör -precis tvärtom. Jag köpte en domän och började svära och koda. Många gånger hade jag ingen aning om vad jag gjorde och svor om möjligt ännu mer. Jag kan också tillägga att jag ändrade domänen tre gånger under loppet av två dagar. Först tänkte jag låta Lilla O flytta med, men sedan bestämde jag mig för att hon skulle få vara kvar på den gamla bloggen.

Jag ställde också frågan till mina läsare om de föredrog en blogg likt min nuvarande med blandade inlägg, eller en renodlad bokblogg. De svarade att de gillade blandningen och jag startade en nästan helt renodlad bokblogg. Typiskt mig. Lite lärartouch finns kvar, men ärligt talat är jag spytrött på skolpolitiken just nu och orkar inte bry mig om den dygnet runt. Jag koncentrerar mig därför på att läsa och ha bloggen som hobby mitt i den varma och trevliga bokbloggarsfären. Självklart kommer jag inte att släppa varken skol- eller jämställdhetsfrågorna helt och en och annan politisk känga kommer säkert att utdelas, men även de inlägg som handlar om detta har blivit mer bokrelaterade. Dessutom finns det andra, som Nina, som skriver bra mycket bättre om jämställdhetsfrågor än jag.

Ett stort steg med egen domän och dessutom under riktigt namn och med foto. Det känns bra, men alla bekanta vet absolut inte att jag bloggar. Att länka till Facebook känns till exempel helt otänkbart. Min nya blogg har inte fått med sig alla gamla inlägg. Det är därför jag plågar er med en massa favoriter i repris då vissa inlägg  helt klart mår bättre av att inte läsas igen, medan andra definitivt känns okej att få visa upp även nu.

Jag rekommenderar starkt att starta en blogg om något du är intresserad av. Bokbloggandet blev väldigt snart ett riktigt beroende och jag är grymt glad att jag nu ingår i en trevligt virtuell gemenskap. I lördags fick jag till och med gå på virtuell fest och nästa vecka blir det bloggträffar IRL på bokmässan.

Vad är det då som är så roligt? Ja egentligen är väl rätt fråga vad är det som inte är roligt? På den första frågan svarar jag: gemenskapen, kommentarerna, boktipsen, kreativiteten, utmaningarna både att läsa och att fundera. På den andra frågan svarar jag: axelvärken, musarmen och den helt absurda ”vill-läsa-listan”.

Min läsning har förändrats också. Jag läser mer, mycket mer och jag läser helt klart mer varierat. Jag tänker också mer på min läsning och att diskutera den med andra ger ännu en dimension till en av de saker jag gillar mest, böcker. Det är konstigt nog inte alla som uppskattar att var och varannan mening börjar med en anspelning på något litterärt. I bokbloggar är det inte bara uppskattat, utan till och med önskvärt. Tala om ett paradis för en boknörd som jag.

Så tack ni alla som läser mina inlägg, kommenterar dem och skriver egna intressanta saker i era bloggar. Jag har inte länkat till alla bloggar jag följer, det är just nu ett 70-tal. Jag hoppas att jag inte allt för sällan kommer ihåg att kommentera och visa min uppskattning på det sättet.