I poesiromanen Människoätande människor i Märsta av Aase Berg möter vi de tre vännerna Tove, Klara och Britta som utgör den trekroppade monsterödlan. Det är Tove som berättar om sitt liv och sin rädsla för att bli vuxen och fastna på jobbajobbatåget. Istället lever de livet på ett ganska oskyldigt sätt:
ur ELFISKEN
Plösligt
slår gatan emot oss,
inte längre inomhus:
vi har runnit
genom de slitna väggarna
längs en flyktstråle
av solljus.
PÅ MÄNNISKOSPRÅK
Ja, just det:
På människospråk kallas det
att skolka.
Det här är en helt fantastisk liten bok. Underbart språk och en historia som rinner kvickt och lätt över sidorna. Det är okomplicerat och vackert, men samtidigt unikt och nyskapande. Jag tycker mycket om Tove och Aase Berg berättar hennes historia på ett levande sätt. Hennes möte med Leon, hennes tankar kring vänskap och hennes frustration då hennes föräldrar tjatar och bryr sig mer än hon önskar. Vi får följa henne under en intensiv period i livet då hon försöker komma på hur hon vill leva, vem hon vill älska, vem hon vill umgås med.
Och slutsatsen är följande:
Det är jag som bestämmer
över mitt liv.
Om det inte blir som jag vill
så ska jag vilja
att det blir
som det blir.
Vad som än händer.
Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-01-22
Jag längtar verkligen efter en ny bok av Aase Berg då den här är absolut briljant.
Kommentarer är stängda.