Jag tyckte mycket om Ann Rosmans första bok Fyrmästarens dotter där Karin Adler och hennes kollegor och vänner introducerades. Jag hade med andra ord höga förväntningar på uppföljaren Själakistan. Trots, eller kanske tack vare, att det är en helt annan historia och ett annat tempo än i debuten infriades förväntningarna med råge.
I nutiden har Karin Adler semester och har parkerat sin båt vid Marstrand för gott (?). Hon blir dock inkallad i tjänst några dagar tidigare då en skolklass hittar en mördad kvinna utan huvud. Kvinnan är klädd i medeltidskläder och verkar tillhöra sällskapet med lajvare som tillfälligt intagit Marstrand.
Ett kvinnohuvud påträffas senare utanför ett gammalt hus på ön och det konstiga är att det verkar ha varit fruset. Det visar sig att kroppen och huvudet inte tillhör samma person, vilket inleder en spännande jakt på en synnerligen brutal mördare.
Det historiska spåret handlar om en liten pojke som lever instängd i en källare samtidigt som hans mamma och systrar lever sitt liv i huset ovanför. Historien om pojken är gripande och mycket sorglig och Rosman binder snyggt ihop de båda historierna.
Några rejäla vändningar och oväntade sammankopplingar gör att läsningen hela tiden drivs framåt. Miljön som är ganska välbekant för mig och de väldigt trevliga huvudpersonerna gör detta till en riktigt bra läsupplevelse.
Karin Adler är trevlig, men min absoluta favorit är väninnan Sara som kämpar för att komma tillbaka till livet efter en sjukskrivning. Ann Rosman tecknar ett mänskligt porträtt av både henne och människorna kring henne. Dessutom kopplar de olika personerna i berättelsen ihop med mordhistorien på ett riktigt snyggt sätt. Vid något tillfälle är historien på väg att bli lite väl smörig, men Rosman hejdade sig innan det blev för mycket av det goda. Gott så.
Jag tycker definitivt att du ska läsa Själakistan, men läs för allt i världen Fyrmästarens dotter först.
Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-06-18