Mitt uppe i mörkaste Norrland bor Ombeni ensam i en liten lägenhet. Hon är 18 och då är man vuxen enligt svenska myndigheter. På många sätt är hon också det, ensam i världen som hon är, men samtidigt längtar hon efter någon slags närhet. Hon har sett sina föräldrar och lillebror bli brutalt avrättade av soldater. Hon har blivit våldtagen ett oräkneligt antal gånger och sett sina systrar utsättas för detsamma. Hon har lyckats fly, men vågar inte lita på någon. På nätterna kommer soldaterna tillbaka i hennes drömmar och hon försöker få de vita pillerna att ge henne vila.
I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig heter boken som är skriver av Christina Wahldén. Det är just i gryningen som Ombeni ibland tror sig vara tillbaka i sin hemby innan katastrofen. Till ett enkelt liv där hennes mamma fungerade som en stabil centralfigur i hennes och familjens liv. Ett liv där Ombeni gick i skolan på veckorna och till kyrkan på söndagar. Ett liv där hennes dröm var att bo på en fin gård, med en snäll man och en massa barn. Ett liv som nu är totalt utplånat och utbytt mot ett tryggare, men också ensammare och på många sätt torftigare liv.
Jag hoppas verkligen att mina elever inte känner samma ensamhet som Ombeni beskriver. Ingen verkar bry sig, myndighetspersoner beskrivs som misstänksamma och blasé, lärarna frånvarande och när Ombeni en gång försöker berätta vad hon varit med om ber läraren henne att sluta prata då hon inte orkar lyssna på sådana hemskheter. Fosterfamiljen är ett annat sorgligt kapitel. Kan det vara så att man bara glömmer av en 18-åring som bott hemma i ens hus i 1,5 år? Kan man vara så rädd att störa? Var finns passionen? Var finns kärleken?
Det är en nattsvart livsskildring som Christina Wahldén delger oss. Tills i slutet då Sonja dyker upp och kanske svänger det då lite väl snabbt. Någonting säger oss emellertid att det kanske funnits andra som brytt sig om, som klasskamraten Lo och arbetskamraten Jaques, men att Ombeni inte vågat lita på dem.
Jag ska krama mina elever lite extra på måndag helt klart. För alla som läser den här boken kommer det att vara glasklart att ensamkommande flyktingbarn inte kommer hit som lycksökare. De söker sig inte till Sverige, de söker sig ifrån helvetet. Det är skamligt att inte hjälpa dem och skamligt att inte bry sig.
Kommentarer är stängda.