I det lilla samhället Brantevik närmar sig sommaren sitt slut. Vi får träffa två av de familjer som tillbringat semestern där. Väninnorna Johanna och Agnes är båda gravida i nionde månaden, därav boken titel. Då Johanna med glädje ser fram emot sitt första barn känner Agnes inte samma glädje då hon och hennes man Tobbe minst sagt genomgår en rejäl kris.
De lämnar dottern Nicole ensam (!) och går ut för att sjunga karaoke. Under kvällen börjar Agnes och Tobbe att bråka, Agnes går därifrån och kommer inte tillbaka. Några dagar senare hittas en mördad, gravid kvinna i närheten. Hennes mage är uppskuren och barnet står inte att finna.
Jag läser ganska mycket deckare, i alla fall i perioder och jag gillar spänningen, men också personskildringarna som brukar uppta en stor del av många böcker i genren. I Vecka 36 av Sofie Sarenbrant går allt i en rasande takt och jag hinner inte bli engagerad i varken fallen eller personerna runt omkring. Kommissarie Lars Räffel eller den tjurige journalisten Göran Rosenlund, vem är det egentligen vi ska följa? Båda förblir skuggfigurer boken igenom. Språket påverkar troligen tempot, ett effektivt journalistspråk som jag finner lite väl hackigt med alla Men som inleder meningar.
Egentligen är historien på pappret väldigt spännande, men konstigt nog tar den inte tag i mig. Jag har aldrig varit i Brantevik, visste inte ens att det fanns och därför får jag inga inre bilder av miljön. Jag saknar därför beskrivningar av miljön. För den som har en relation till detta sommarparadis kanske upplevelsen blir en annan.
Jag har klurat på det här inlägget i några dagar för att försöka få det sakligt, men inte onödigt elakt. Vi har talat en del om huruvida man ska skriva även negativa recensioner och om bokbloggare ens gör det. Jag recenserar i princip alla böcker jag läser och även om de flesta jag läser är bra, så gäller det inte alla. Ett inlägg som går ut på att hylla skriver jag snabbt och glatt, men ett sådant här inlägg föranleder en del funderande.
Oj! Och jag som impulsköpte den boken precis innan jag lämnade Bokmässan. /Anna
Skönt, en bok jag INTE behöver läsa. Tack. hihi
http://annettesbokblogg.blogspot.com/
En liten nominering…
Vi får väga upp varandra lite där då för jag recenserar också den här idag och gillar den faktiskt. Jag läser ju till skillnad från dig inte så många deckare och det kanske påverkar min läsning jag vet inte. Jag kan hålla med om att det går snabbt men jag tycker om den där intensiteten. Däremot håller jag med om att det är svårt att veta vilken av karaktärerna man ska orka bry sig om. Det känns väldigt mycket som en bok som tjänar på en fortsättning och jag kan tänka mig att den som del i en serie kan bli mer begriplig. Om man nu orkar följa serien vill säga men jag är rätt sugen på en fortsättning faktiskt.
Vad bra, då behöver jag inte känna mig elak…
Jag håller inte heller med. Gillade boken och tycker att den var lättläst. Bra flyt och framför allt en skön dialog. Tyckte Rosenlund var otroligt rolig i sin tragiska sits. Näe, vi brukar tycka lika, men inte angående denna.
Kommentar nummer 1000! Vad bra att vi har olika smak ibland också, annars hade det blivit bra tråkigt. För mig gick det alldeles för snabbt, men jag är beredd att ge författaren en chans till, så helt avskräckt är jag inte.
Visst måste man få recensera böcker man inte tycker är bra. Det går ju att göra sakligt utan en massvis av påhopp. Just deckare tycker jag att det är viktigt att utredarna är intressanta personligheter, annars blir det lätt trist.
Jag hoppas att jag är saklig, men det är bra mycket svårare att skriva om en bok jag inte gillar än en jag älskar.