Jag har just läst Änglalik av Veronica von Schenck och oj vad glad jag är att jag gjorde det! Det är en riktigt bra deckare, välskriven, spännande och helt fri från mördarens perspektiv. Skönt. Istället fokuserar von Schenck på huvudpersonen Althea Molin. En huvudperson man som läsare kommer väldigt nära, kanske för att boken är skriven i första person. Althea får min omedelbara sympati och jag dras med i hennes passionerade hat gentemot mördaren. Självklart måste han fångas. För en han är det, ingen tvekan om det. De flesta seriemördare är vita män och nu har en seriemördare tagit livet av tre kvinnor i Stockholm.
Althea som tidigare arbetat som gärningsmannaprofilerare (smidig titel) i New York har flytt hem efter ett brutalt överfall. Hon är arbetslös och tveksam till att ta nya uppdrag tills barndomsvännen Richard som arbetar som polis behöver hennes hjälp i fallet med seriemördaren. En synnerligen brutal mördare som tryckt ner sina välsminkade offer i resväskor för att sedan planera dem i olika parker.
Änglalik är en brutal och otäck historia, men till skillnad från Kepler frossar von Schenck inte i våld och obehagligheter. Istället berättar hon en historia om en mördare med storhetsvansinne och en profilerare som gör allt för att krossa honom. Kanske blir det ibland lite väl mycket privatliv, men det är okej i den första boken i en serie. Och en serie ska det bli. Jag har redan beställt andra boken om Althea Molin Kretsen på biblioteket.
Jag behöver väl inte säga det mer tydligt? Det här är en riktigt bra bok, läs den om du gillar smarta deckare!
Originalinlägget publicerades av Lilla O 2009-10-31
Håller med! Har du läst den andra… ”Kretsen” hette den kanske? bra den också, men kanske inte riktigt lika stark som ettan. Hoppas på en trea nu!
Jag håller delvis med. Tycker att det är trevligt med en lite annorlunda deckare som saknar många av de blaskigtautomatkaffesentpåkvälleneftersomdejobbardygnetrunt-scenerna, men samtidigt blir det lite för mycket halvtaskig chicklit för att jag ska bli riktigt övertygad. Ettan är dock bättre än tvåan där jag höll på att bli galen av allt rufsigt hår, blött hår, hår som sätts upp, hår som släpps ut, hår som blir frissigt och en himla massa tjat om den tomma garderoben.
Tänkte inte alls på hårfixeringen, visst är det konstigt att vissa saker kan irritera ihjäl läsningen, medan annat inte stör alls.
Ja, när man väl har fastnat på någonting ser man det precis hela tiden. I första boken var det allt tjat om den oinredda lägenheten och i andra var det håret och den tomma garderoben som störde mig.
Mmmm, jag gillade den också.
Jag gillade också Änglalik, den var olik många andra svenska deckare. Däremot var jag inte lika förtjust i Kretsen, i den blev det också ännu mer privatliv…
Gillade båda och tänkte köra Kretsen i repris snart!