Nu läste jag visserligen slutet av Främlingen under dagens skärgårdsutflykt med eleverna, men jag tror inte att min uppmärksamhet och koncentration var dålig. Någonting verkar jag ändå ha missat i Albert Camus klassiker, för jag fattade inte grejen.
Okej, Mersault är känslokall, eller kanske känslolös, men hur han och hans agerande kan ha fascinerat så många har jag svårt att förstå. Ni får jättegärna förklara storheten i denna banbrytande och prisade roman som kallats en av de viktigaste böckerna inom existentialismen.
Så här står det i en artikel i SvD då nyöversättningen av Jan Stolpe utkom:
”Den [främlingen] var ju romanen som handlar om hur det känns att vara ung och försöka hitta något slags ordning i detta absurda kaos som kallas livet. Och som så hisnande träffsäkert skildrar ungdomens sensualitet och oresonliga livsextas.”
Thure Stenström som skrivit recensionen menar också att det borde vara en plikt för alla att läsa Främlingen. Så Thure, nu har jag gjort min plikt, men jag vet inte riktigt om det gav mig något.
Jag blir lite fascinerad under rättegången både över Mersault agerande, men kanske främst för att alla andra agerar så väldigt konstigt. De provoceras väldigt av Mersaults brist på reaktion och det stå honom dyrt.
Nu har jag läst Camus, check. Någon annan bok jag borde pröva för att kunna förstå hans storhet?
Originalinlägget publicerades av Lilla O 2010-06-01
Pesten är rätt bra med.
Det intressanta är just det du pekar på – övriga karaktärers reaktion på Mersaults agerande.
För mig var storheten med den här romanen att jag lyckades läsa den på franska! Blev grymt besviken när jag efteråt fattade att den anses vara extremt lättläst. 🙂