Jag ska läsa tegelstenar i höst är meningen, men trots att jag inte har tagit tag i det ännu hade det varit en ännu större utmaning att läsa noveller. Jag lider nämligen fortfarande av novellskräck. Tror att det är en gammal kvarleva från skolan då min hemska svensklärare på gymnasiet tvingade i oss tråkiga noveller. Vet inte om de var så tråkiga, men hon var riktigt hemsk.
Egentligen är noveller en väldigt smart form av litteratur. Du läser få sidor, men får ändå en inblick i ett författarskap. Ändå har jag svårt att njuta av noveller. Är det kanske så att det ställs högre krav på en text när den är kort? Inte sällan lämnar noveller mer att önska. Jag vill veta mer om personerna, få fler detaljer, fler perspektiv.
Jag har läst några riktigt fantastiska noveller. Stig Dagerman är en favorit, Guy de Maupassant en annan. Jag tyckte också mycket om novellsamlingen Kyssar på Manhattan av David Schickler. Några höjdare som jag läst för inte så länge sedan är The thing around your neck av favoriten Chimamanda Ngozi Adichie och Den perfekte vännen av Jonas Karlsson.
Ändå drar jag mig för att läsa fler novellsamlingar.
Nu har det dock slumpat sig så att högen med novellsamlingar växer här hemma. På Bokmässan köpte jag Petina Gappahs omtalade Sorgesång för Easterly och sedan länge pockar Alice Munro på min uppmärksamhet. I söndags trotsade jag också mitt köpstopp och införskaffade Åtta procent av ingenting av Etkar Keret. Den ropade så högt, så högt till mig att jag inte kunde låta bli. Ser verkligen fram emot att läsa den!
Jag har också Det andra målet av Jonas Karlsson liggande, liksom Nobeller en samling noveller av Nobelpristagare. Kanske ska jag också läsa Noveller för världens barn som jag också köpte på Bokmässan eller någon av alla Färdlektyr som finns på jobbet.
Med tanke på hur dåligt det går med tegelstenarna kanske jag ska ge mig på något som går snabbare att läsa?
Det var precis av samma anledning som jag förökte mig på Novellutmaningen tidigare i år – men kom av mig. Kanske kan vi peppa varandra? Jag har också ett antal olästa novellsamlingar hemma.
Jag har också ett lite ambivalent förhållande till noveller. I vissa novellsamlingar tycker jag det blir lite för mycket same-same. Alltså samma slags personer med samma slags ”problem”. Då undrar jag varför författaren inte skrev en enda roman istället. Räckte inte materialet och fantasin till? Av dem du listar ovan har jag inte läst alla, men jag började på superhyllade Munro i våras och orkade inte slutföra. Same-same. Petina Gappah, däremot. Gillar! 🙂
Jag fortsätter att tjata om Helena Hellsing… ”privatliv” eller ”25 meter med dyna”, var visserligen längesedan jag läste men skulle läsa om dem om de inte vore nedpackade och det är lite för mycket annat på kö för att det skall kännas OK att rota upp dem just nu…