Håkan Nesser är en riktigt begåvad författare. Hans deckare i all ära, men Maskarna på Carmine Street är något av det absolut bästa han skrivit. Det tog exakt 1,5 sidor innan jag var helt och fullt fast.
Vi får träffa Erik och Winnie som har förlorat sin dotter Sarah. Erik ser henne tala med en man som sedan tar med henne i sin bil innan Erik hinner reagera. Poliserna söker, men varken bilen, mannen eller flickan står att finna. Det måste absolut vara det hemskaste som kan hända, att se sitt barn försvinna och inte hitta det. Parets ångest skildras på ett naket och ärligt sätt, genom mannens ögon får vi även se hur hans hustru krackelerar.
För att fly sorgen och alla hemska minnen flyttar Erik och Winnie till New York och trots att boken egentligen inte innehåller så många miljöbeskrivningar fångar Nesser stadens kärna och gör mig grymt sugen på att åka dit.
Erik är författare och försöker skriva en bok. Egentligen skriver han en bok om att skriva en bok och det är den boken vi läser. Jag gillar berättarperspektivet och jag gillar hur Nesser vant rör sig genom tid och rum utan att någon gång tappa bort läsaren.
Varje dag går Erik till biblioteket för att skriva och varje dag ser han samma man. En man som kommer att bli en viktig person i hans liv. Winnie försöker istället måla bort sorgen, men det går trögt. Hon återger ögonblicket då dottern försvann, men lyckas inte måla mannens ansikte. Allt annat är tecknat i detalj, men ansiktet finns inte.
En dag får Winnie ett tecken som gör att hon är helt säker på att Sarah fortfarande lever. Historien blir mer och mer märklig och precis när jag nästan tycker att det hela gått för långt säger Erik så här:
Det är så förbannat bisarrt alltihop, och om det inte gällde liv och död skulle jag naturligtvis avfärda det som ett hopkok av inbillningar och esoteriskt dravel. Jag tror inte på sådant här, vissa saker kan inträffa, vissa andra inträffar möjligen under högst specifika omständigheter, vissa ligger utom all rimlighet. Mönstret är obegripligt.
Och visst är det absurt, visst är det obegripligt, men mest av allt är det riktigt spännande och bra. När allt byggs upp så briljant och detaljerat är det lite synd att skynda förbi de sista sidorna. Därav betyget. Det hade blivit en femma om Nesser vågat vila lite mer i händelserna ända in i mål.
Visst är Maskarna på Carmine street bra! Läs även Skuggorna och regnet, det är den bästa av Nesser tycker jag!
Undra om inte den står hemma?! Andra boken om Barbarotti gör det i alla fall, eller är det samma?!
Åh jag älskar Nesser. Lägger till dessa två på min ska läsa lista.