Peter Englund skriver i DN om svårigheten med att hitta kvalitet i populärlitteraturen och jag undrar lite hur han definierar populärlitteratur. Faller Joyce Carol Oates eller Philip Roth inom kategorin?
När jag nu inte fick jubla åt nobelpristagaren i litteratur gläds jag istället åt fredspristagaren. Efter förra årets lite tveksamma val sticker den norska nobelkommittén ut hakan direkt genom att i år ge priset till den fängslade reformkritikern Liu Xiaobo som kämpar för demokrati i Kina. Ett populärt val hos många, men knappast hos den kinesiska regeringen. Kineserna lär inte heller kunna få så mycket information om händelsen, då en sökning på hans namn på internet inte ger några träffar. Till och med internationella sajter som skrev om priset stängdes. Bra att Kina inte kommer undan med vad som helst, trots sin stora ekonomiska makt.
En annan som kämpade för fred var John Lennon som idag skulle ha fyllt 70 år. I veckan kunde du läsa om fejkbiografin Jävla John. Jag skulle nog säga att Lennon var min favoritbeatle trots, eller kanske tack vare alla urflippade låtar som favoriten I’m only sleeping. Han har idag firats över hela världen och vi får väl fira med att lyssna på the Beatles ikväll.
Ovan nämnda Philip Roths nya bok recenserades förresten i veckan. Nemesis heter den och handlar om ett samhälle som drabbas av en polioepidemi. Boken utspelar sig 1944 i ett judiskt kvarter. Det låter lite typiskt Roth, men ganska bra måste jag säga.
I veckan släpptes så också snackisboken Strindbergs stjärna som redan sålts till hur många länder som helst och säkert kommer att göra författaren Jan Wallentin tät värre. Boken har fått rätt ljumma recensioner, vilket inte behöver betyda något, men den lockar mig faktiskt inte alls. Har du läst den?
En riktigt bra bok som fick mig att gråta floder är Ray Kluuns En sorts kärlek som nu blir film. Vet inte om jag vågar se den. Det kan bli en väldigt gripande film, men risken är stor att det istället blir överdrivet smörigt.
Just nu filmas Millenium-trilogin i Stockholm och Rooney Mara som spelar Lisbeth Salander är okänd för mig. Tror inte att jag kommer att se filmerna, har inte sett de svenska heller men de lockar i alla fall mer. Maken vill läsa de två sista delarna först. Min favorit är egentligen den första, därefter blir det lite mycket.
På Göteborgs stadsteaters Stora scen spelas Mirja Unges pjäs Klaras resa. Den har fått ruskigt bra recensioner och verkar väldigt bra. Dags att boka biljetter då den bara spelas i knappt två månader.
Instämmer i de ljumma kommentarerna till Strindbergs stjärna, den tråkade ut mig. Och vad trist när man skriver upp en bok innan den släppts för att den drar in mycket pengar inte för att den är så bra.
Jag har sett de två första Milleniumfilmerna – sååå tråkiga.
Nu låter jag negativ, ska jag tipsa om något bra?: Nina Bouraoui Kärlekens geografi och Assia Djebar som borde ha fått Nobelpriset, tycker jag 🙂
Håller med om Strindbergs stjärna som först verkade så ”läcker” med flera spännande kopplingar, ändå faller ganska platt. Onödigt upphaussad från förlaget, kanske till och med skadar anseendet på sikt?
Många jmf med Brown som jag tycker ändå håller en högre kvalitet i helhet (iaf i Da Vinci koden). Detta även om i denna bok finns en del språklig skicklighet. Och framförallt också med en viss intressant mänsklig gestaltning på slutet som trots allt talar för läkandets kraft av det förflutna (trots bokens många svårigheter). Och för framtidens stora möjligheter.
Läs gärna text på SoulBooks (där böcker o film omskrivs med fokus på framförallt mänskligt växande): http://soulbooks.blogspot.com/2010/10/pa-vag-till-jordens-innandome-en-resa.html
Ha det bra i solen och den härliga hösten!