Myten om den hemska svärmodern

När ni läser detta är jag och familjen i Malaga och firar min kära svärmors 60-årsdag. Igen ångest här inte och ingen vidare konkurrens heller. Hon är bra helt enkelt, lite rädd att störa ibland, men det behöver hon inte vara.

Det verkar dock vara få i litteraturens värld som har ett okomplicerat förhållande med sin svärmor. Svartsjuka, tävlingar om mannens uppmärksamhet och en massa negativ stämning präglar de berättelsen om kvinnor och deras värste konkurrent. Är det verkligen så hemskt?

En av de värsta och samtidigt roligaste är The Other Woman av Jane Green där Ellie verkligen har en riktigt jobbig svärmor. Hon är egentligen inte elak på något sätt, men vill ta över Ellies liv. Det är som om hennes eget inte räcker till och hon vill istället leva genom sin svärdotter. Kanske är det rätt vanligt. Samtidigt kan det inte vara lätt att ”bara” vara svärmor när det till exempel föds barnbarn. Självklart vände jag mig till min egen mamma i första hand, men nu när grabbarna börjat bli några år är jag väldigt glad över att de faktiskt har lika bra kontakt med mormor och morfar som med farmor och farfar. Det verkar tyvärr inte höra till vanligheterna.

I många böcker flyttar kvinnan in i sin svärmors hus då hon gifter sig med husets son. En kvinna ska ju lämna sin familj för att bo med sin man, men att också bo med mannens föräldrar är kanske inte lika underbart. Det snurrar en massa böcker i bakhuvudet om svärmödrar som tvingas bort från hushållets makt då den nya kvinnan träder in i huset, men som hela tiden kämpar för att behålla den. Ett tydligt exempel på detta är boken Desirée av Annemarie Selinko, som handlar om Désirée Clary, sedemera drottning Desideria gift med Karl XVI Johan. Fransyska som aldrig trivdes i Sverige och hennes ”svärmor” gjorde definitivt inte saken bättre. Désirée var också förlovad med Napoleon Bonaparte och är egentligen en bra mycket mer spännande person än många kungar. Boken är förvisso en roman, ingen biografi, men definitivt spännande läsning. Tyckte jag i alla fall när jag var tonåring. Frågan är om den håller fortfarande.

I Sharon and my Mother-in-Law skriver Suad Amiry om sin väldigt påfrestande, men samtidigt högt älskade svärmor. Mitt under perioder av utegångsförbud måste Suad hitta tillfällen att kunna ta sig till sin svärmor. Inte det lättaste alla gånger.

Boken till mig som är svärmor av Lena Katarina Swanberg är kanske en bra bok för alla som inte riktigt får ihop sitt förhållande till den som faktiskt fött den man älskar. Inget som lockar mig just, men kanske någon annan.

Vilka böcker om svärmödrar har du läst?