Knappast ett parti som andra

Tyvärr tror jag inte att de som borde läsa Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. av Niklas Orrenius gör det. Att rösta på dem för att man tycker att det finns för många blattar i samhället är nämligen ganska naivt. Sverigedemokraterna är inte ett nytt Ny Demokrati och inte heller ett parti som i första hand fokuserar på invandrarfrågan. Istället vill de göra om hela det svenska samhället i grunden och skapa en form av nationalistisk stat som aldrig tidigare existerat. Ändå säger de sig vilja återgå till det gamla. Bilden av partiet som Niklas Orrenius tecknar i sina drygt tjugo reportage borde vara en allmän och vedertagen bild, men är det tyvärr inte.

Några studiekamrater bestämmer sig för att ruska om i Sverigedemokraterna och göra det till ett på ytan rumsrent parti. När de går med är uniform en inte ovanlig högtidsklädsel och arvet från BSS omfattande. Och nu? Ett demokratiskt parti som alla andra är det som Jimmie Åkesson, Björn Söder och de andra grabbarna vill få oss att tro.

Ett parti fyllt av martyrer som har fått lida för sina åsikter, men som fortsätter att slåss då de insett något som vi vanliga dödliga inte förstått. De har nämligen insett att allt ont går att skylla på invandrare. Nu försöker man gå till val som ett parti som andra, med lite tuffare invandrarpolitik. Klart att man ska ställa krav, men ingen som köper svenskheten ska bli utvisad. Det handlar bara om att gilla läget och assimilera sig och det är väl knappast orimligt?

På internet ser det lite annorlunda ut. Martin Ezpeleta har fått utstå en hel del och kommentarerna om honom på hans blogg och på sidor som Politiskt Inkorrekt och andra tillhåll för de verkliga Sverigedemokraterna. Här är det inte ett demokratiskt parti som visar sig, utan ett riktigt ruggigt sådant som inte drar sig för att hota oss som inte förstått hur samhället ser ut enligt dem. Vi ska akta oss, för när de tar makten då jäklar. Då ska de inte bara utvisa alla som inte anses vara svenska, utan också oss batikhäxor och PK-idioter. Men demokratiska är de. Absolut.

Att skriva något om Sverigedemokraterna är att be om glåpord och hot. Det händer dock aldrig att jag får några liknande kommentarer när jag sågar Jan Björklund jäms med fotknölarna, eller ifrågasätter Alliansens fördelningspolitik. Sverigedemokraternas anhängare är nämligen inte riktigt som andra väljare. Jag har märkt det, Martin Ezpeleta har märkt det och Niklas Orrenius har det definitivt.

Orrenius budskap är att Sverigedemokraterna inte gå att tiga ihjäl. Inte heller ska man fokusera endast på deras åsikter gällande invandrarpolitik, utan skrapa lite på ytan för att se det verkliga partiet. Ett parti där partisekreteraren skriker om hemska afrikaner och muslimer och menar att det inte är rasism då allt han säger är sant. Ett parti som vill ge kulturstöd endast till museer som visar vikingar eller folkdräkter. Ett parti som vill ha ett samhälle som är isolerat från omvärlden och där kraven på att du tycker och tänker precis som dem är överväldigande. Sverigedemokraterna är inte ett nytt Ny Demokrati. Det här är på riktigt. Tyvärr. Den demokratiska masken må sitta på ibland, men när det sjungs vit-makt-musik på Finlandsbåten och skrivs kommentarer på internet då är den definitivt av.

Var nionde väljare har inte bestämt sig för vad de ska rösta på ännu. Läs Orrenius bok och bli säker på att din röst inte hamnar helt galet. Läs på och inse hur mycket din röst kan påverka hur vårt samhälle utvecklas. Vill du protestera mot de etablerade partierna? Men rösta på Piratpartiet eller F! då.