Djupt gripande om fruktansvärd sjukdom

Fortfarande Alice är Lisa Genovas debutbok och vilken debut det är. Det är en lättläst bok, en ganska tunn bok, men också en enormt gripande bok. Jag var fast efter bara några sidor och kunde inte sluta. Tur var väl det, då den borde lämnats tillbaka till biblioteket i fredags.

Som titeln säger handlar boken om Alice. Hon är precis 50 år gammal, lyckligt gift, mamma till tre vuxna barn och inte minst en aktad professor på Harvard University. Vi träffar henne första gången i september 2003, men hennes hjärna har vi fått möta redan tidigare. Där dör hjärnceller långt innan Alice märker att något är konstigt. Visst är hon ibland lite snurrig, visst tappar hon ibland ord, men det är hon och inte maken som kan hitta hans borttappade nycklar och glasögon. Hon är stressad och dessutom kanske på väg in i klimakteriet, något annat kan det väl inte vara?

Glömskan blir värre. Det handlar inte om att gå in i köket, glömma av varför för att sedan komma på det en stund senare. Det handlar om att verkligen glömma. Alice går vilse några kvarter hemifrån, blir fullständigt panikslagen och bestämmer sig för att söka läkarhjälp.

Hon får träffa en neurolog som ger henne ett antal kontrollfrågor.

1) Vilken månad är det?

2) Var bor du?

3) Var är din arbetsplats?

4) När är Anna (hennes dotter min anm.) född?

5) Hur många barn har du?

Dessa frågor matar hon in i sin BlackBerry och de återkommer ett antal gånger i boken. Genom Alice svar, eller brist därpå kan vi följa hennes sjukdomstillstånd, för det är en sjukdom hon lider av inte klimakteriebesvär. Alice har Alzheimers, tidig Alzheimers som troligen försämrat hennes hälsa under flera år.

Under frågorna ger hon sig själv ytterligare en instruktion:

Om du har svårt att svara på  någon av frågorna, gå till mappen ”Fjäril” i datorn och följ omedelbart instruktionerna.

Instruktionerna handlar om att sömnpiller, som Alice tjatats sig till av sin läkare, ska tas. Hon vill inte bli en börda, ett kolli. Hon vill vara Alice. Fortfarande Alice.

Och Alice förblir hon kanske, men det är mycket som försvinner. Hjärncell efter hjärncell dör och sjukdomen varken bromsas eller botas. Det är inte en sjukdom man kan kämpa mot på samma sätt som cancer och ibland önskar Alice att hon hade drabbats av en sjukdom som gav någon form av hopp. En sjukdom som hon kunde överleva och en sjukdom som andra kan acceptera.

Jag brukat låta mina elever skriva text och tanke när de läst en bok. De tar då ut ett citat och skriver sina tankar kring dem. Jag tänkte istället använda mig av filmvarianten scen och tanke och bjuda på några minnesvärda scener i boken. Borde utfärdat spoilervarning långt tidigare, men gör det definitivt nu.

Scen 1: Dan, doktoranden som Alice handleder presenterar sin nyblivna fru för henne. Hon hälsar artigt. En stund senare vänder hon sig till frun, presenterar sig och undrar om de träffats förut. Det är nu Alice man John tvingas inse att hans fru verkligen är sjuk. Jag lider med honom och med Alice, då hon fortfarande är väldigt medveten om att hon glömmer. Det måste vara den jobbigaste sjukdomstiden för den som är sjuk.

Scen 2: Familjen är hemma för att fira jul. Yngsta dottern Lydia försöker föra ett samtal med Alice, men Alice har fullt upp med diverse minnesövningar. Ingen av barnen har ännu fått veta något om sjukdomen, men då Alice glömmer receptet på puddingen som hon gjort i hur många år som helst, börjar i alla fall Lydia misstänka någonting. Jag gillar Lydia, det är hon som bäst förstår sin mor, vilket egentligen är konstigt då de grälat så mycket. Samtidigt är det de barn som liknar en själv som man grälar mest med, så är det i alla fall för mig. Kanske är Lydia den som är mest lik Alice. Smart, modig, självständig och enormt lojal.

Scen 3: Alice går in i föreläsningssalen, sätter sig och vänta på föreläsaren medan hon tittar på klockan. Konstigt med försenade föreläsare tänker hon, kanske är det en gästföreläsare som missat tiden. Tjugo minuter efter utsatt tid lämnar hon salen utan att ha insett att den som skulle ha föreläst är hon själv. Det här är ett sådant fruktansvärt tydligt och hemskt bevis på hur en grym sjukdom

Scen 4: Alice hittar inte till toaletten i sitt eget hus. Hon öppnar dörr efter dörr, men kan verkligen inte hitta den. Till slut kissar hon i byxorna och förnedringen är total. Hon är 50 år Alice, ingen gammal dam som blir lite snurrig de sista åren. Hon är ung, ska bli mormor och borde få leva i många år till. Jag blir så fruktansvärt illa berörd av Genovas tydliga exempel som verkligen visar sjukdomens baksida.

Scen 5: Alice har svårt att läsa böcker och börjar istället läsa pjäser, vilket får henne att hitta en ny gemenskap med sin yngsta dotter Lydia som istället för att studera vill bli skådespelerska. Det här är egentligen den enda relation som faktiskt blir bättre under historiens gång. Allt är definitivt inte nattsvart, men det är inte många ljuspunkter i Alice liv.

Scen 6: Det är i slutet av boken som tårarna kommer och det är kontrollfrågorna som gör det. Alice lyckas inte svara på någon av dem och öppnar därför mappen ”Fjäril”, läser instruktionerna, beslutar sig för att ta sömntabletterna som ligger i sovrummet, går upp för trappan och glömmer vad hon ska göra där, går ner till datorn, läser, gör ett nytt försök och misslyckas. Helt fruktansvärt. Verkligen helt fruktansvärt.

Jag grips av Alice öde och jag gråter flera gånger i slutet. Jag hoppas verkligen att inget liknande drabbar mig och mina närstående. Tänk om jag bara har knappt 15 klara år kvar. Vilken gräsligt öde. Det börjar bli löjligt med mina betyg, men jag måste sätta en femma. Jag har läst väldigt många bra böcker den senaste tiden och jag är väldigt nyfiken på Lisa Genovas nästa bok.