Jag filar på ett inlägg som kan göra den fina lilla boken Kärlekens geografi av Nina Bouraoui rättvisa. Tills dess bjuder jag på en dikt som jag kom att tänka på när jag läste de inledande sidorna i boken. Den är skriven av Solveig von Schoultz, finlandssvensk poet som tillhörde den finlandssvenska modernismens efterföljare tillsammans med Bo Carpeland som jag läst väldigt lite av.
Den älskande Mina ögon vill kyssa ditt ansikte. Jag har ingen makt över mina ögon. De vill bara kyssa ditt ansikte. Jag strömmar mot dig ur mina ögon, och dallrar kring dina skuldror av en fin hetta som långsamt löser upp dina konturer och jag är hos dig, hos din mun och överallt omkring dig – jag har ingen makt över mina ögon.
Jag sitter med mina händer i skötet, jag rör dig inte och jag ska aldrig tala. Men mina ögon kysser ditt ansikte, jag stiger ur mig själv och ingen kan hindra mig, detta outgrundliga flöde kan jag inte stanna, detta lysande som varken vet av slut eller början – men när du slutligen vänder dina ögon mot mig, dina ovetande, frågande, dina främmande ögon, sänker jag mig själv i mina händer och återvänder under mina ögonlock.