Jag brukar sådär kaxigt påstå att jag läser det mesta, men vid närmare eftertanke är jag rätt kass på mycket. Biografier till exempel, i år har jag bara läst en Bit of a Blur av Alex James. Jag har visserligen läst Michael Nyqvists När barnet lagt sig också som handlar om hans liv. Självbiografi snarare än memoarer, eller?
Nu klumpar jag slarvigt ihop biografier och självbiografier märker jag. Använder man egentligen ordet memoarer länge? Varför jag undrar? Jag läste en mycket intressant artikel i dagens GP som handlade om just biografier och att ”politiker, mediekändisar, skådespelare – alla skriver biografier”. Längre ner står det visserligen att Tony Blair är aktuell med sina memoarer”. Ett annat citat gör förvirringen total ”En biografi skriven av Jackie Arklöf själv … där har du en bok vi aldrig skulle ge ut, och som vi faktiskt tackade nej till när Arklöf själv sökte efter förlag”.
Artikeln finns inte på nätet, kanske är det därför vi bokbloggare inte länkar så ofta till kultursidorna. Det finns helt enkelt inte alltid saker att länka till. Intressant läsning är det inte desto mindre.
Jag ser biografier som en bok skriver om en känd person av en författare, memoarer eller självbiografier är skriven av kändiser själv. Sedan har vi visserligen spökskrivare och Malcolm X:s fantastiska självbiografi skriver av Alex Haley. Och vad är egentligen skillanden på självbiografier och memoarer? Tidsspannet? Graden av fiktion? Hm. Nej, nu ska jag inte fastna i ordvrängerier.
Trots några exempel på bra biografier har jag en inbyggd skepsis mot genren. Kanske gäller det ännu mer de riktigt tegelstenstjocka som jag sällan kommer igenom. Någonstans i åttaårsålderns skolvåndor brukar jag ha tröttnat.
Jag tror att det jag mest har svårt för är det tråkiga kronologiska berättandet som betyder att det tar hur många sidor som helst att komma till de roliga avsnitten. Visst kan det vara intressant med någons barndom, men inte sällan får denna del av livet på tok för mycket plats.
I en biografi vet du alltid hur det slutar, men sällan hur det började. Då är det självklart viktigt att berätta just det, men kanske är inte allt som hände i barndomen verkligen betydelsefullt för framtiden. Inte sällan blir biografier tunga, både bokstavligt och innehållsmässigt. 800 sidor funderingar kring livet kan bli lite mycket hur intressant personen i fråga än är. Ett annat problem är att alla kända personer faktiskt inte kan skriva och kanske borde ha lämnat över jobbet till någon annan.
Självbiografiska böcker är bättre, då de inbjuder till en friare komposition. Kunde det då inte gå att skriva en biografi på ett lite mer spännande sätt än att köra från ”jag föddes i…” till ”nu just idag, eller igår, i slutet av min karriär” eller ännu värre ”nu när jag varit känt i typ tre dagar”. Måste en biografi vara kronologisk? Byter boken genre om den inte följer mallen för hur en biografi ska vara?
Och så alla dessa kändisbiografier, vad ska de vara bra för? Ja om man tänker positivt, och det ska man väl, så menar bibliotikarien Anna Eriksson att de kan vara en inkörsport till läsandet för ungdomar. Jag har faktiskt läst Ego girl av Carolina Gynning tillsammans med en elev och trots att själva läsningen inte gav mig mycket måste jag säga att vi hade en hel del intressanta samtal under och efter läsningen.
Biografier jag kan tänka mig att läsa:
Underbara dagar framför oss: En biografi över Olof Palme av Henrik Berggren
Conversations with myself av Nelson Mandela
Living history av Hillary Ronham Clinton
En del av mitt hjärta lämnar jag kvar av Diana Janse
Och några jag kan vara utan:
En flickfotografs bekännelser av Bingo Rimér
Live to win: låtarna som skrev mitt liv av Andreas Carlsson
Guccikrigen: Hur jag överlevde mord och intriger i världens största modehus av Jenny Gucci
Tänk att jag läste GP idag och gick till deras webtidning för att hitta artikeln och kunna länka. Fanns inte! Urtrist, hade gärna länkat till artikeln för jag tyckte den var tänkvärd och intressant. Varför inte GP kan man undra?
Det är samma ofta när det gäller de mer djupgående reportagen och tyvärr inte bara i GP, utan också DN och SvD. Något att ta i beaktande då det klagas på att bokbloggare inte uppskattar kultursidorna då vi länkar sällan.
Jag kan posta min bok så att du kan ha den som kurslitteratur.
Den är väldigt underhållande.
Vänligen
Bingo Rimér
Jag kanske kan lära mig något, varför inte! Man ska inte dö nyfiken, men jag kommer att skriva om den ärligt antingen jag gillar den eller inte. Slänger iväg ett mail.
Man skall alltid vara ärlig!
/B.
Det här ska bli intressant att läsa sen. Vad du tycker om En flickfotografs bekännelser alltså. Om fördomarna stämmer, eller om det är just fördomar man har. 😉