Det var länge sedan jag fick hem Någon sorts frid av Camilla Grebe och Åsa Träff, men efter några tveksamma recensioner och en rejäl sågning i Bokhora var jag inte alls sugen på att läsa den. Någonstans känns det ändå tråkigt att låta en bok man fått stå oläst och den fick därför följa med till Spanien. När man har mycket lästid under en vecka gör det ingenting om det slinker ner en kass bok tänkte jag och en kass bok slank ner, men det var inte Någon sorts frid utan istället en deckare jag trodde skulle vara skitbra.
Någon sorts frid marknadsförs som ”en psykologisk spänningsthriller” och det kan jag köpa, då den handlar om psykologer och människors psyke och dessutom är riktigt spännande. Huvudpersonen Siri är utan tvekan en ny favorit. Jag gillar henne skarpt trots, eller kanske tack vare, att hon är både labil och lite märklig. Allt detta får henne bara att bli mer mänsklig, hon är verkligen en människa av kött och blod, inte en fantastifigur i en deckare.
Siri har mist sin man i en dykarolycka. Hon funderar fram och tillbaka på olyckan och hur den kunde ske, eller rättare sagt om den verkligen ägde rum. Var det en olycka, eller valde Stefan att ta sitt liv? Mycket är märkligt och det gör det ännu svårare för Siri att komma över att hon faktiskt är änka. Hon försöker hålla kvar sitt gamla liv och bor kvar i huset som var deras gemensamma hem, en stuga långt ute i skärgården.
Siri arbetar med KBT och delar mottagningen på Medborgarplatsen med väninna Aina och den gamla, erfarne Sven. En udda trio, som arbetar bra ihop. Den viktigaste på mottagningen torde dock vara Marianne som sköter allt administrativt.
Berättelsen om Siri varvas med anteckningar från hennes möten med patienter. Att lära känna dem är spännande och flera av dem får betydelse för handlingen. Som ett tredje spår finns de klassiska kursiva avsnitten där mördaren kommer till tals. Ett slitet grepp, som visserligen funkar hyfsat, men inte tillför mycket. Jag hoppas att Grebe och Träff använder en annan berättarteknik framöver.
Nära Siris stuga hittas en ung kvinna död. Hon har skrivit ett självmordsbrev där hon tackar Siri för att ha gett henne styrkan att ta sitt liv och det visar sig att hon är en av Siris patienter. Ungefär samtidigt börjar Siri få konstiga meddelanden och hon upplever att hon är förföljd. Ganska ofta är det svårt både för mig och människorna i boken att veta om hoten är på riktigt, eller om det är något som den labila huvudpersonen inbillar sig. Faktum är att hon inte är riktigt säker själv.
De kursiva avsnitten till trots är detta en mycket bra bok. Spännande, välskriven och underhållande. Det positiva med att jag väntat med att läsa Någon sorts frid är att fortsättningen Bittrare än döden redan finns ute. Den är dessutom nominerad till Deckarakademins pris Årets bästa svenska kriminalroman och borde därmed hålla minst lika hög klass som sin föregångare.
Så då har jag lärt mig att inte alltid lita på bokbloggares recensioner, men å andra sidan är det kul med en positiv överraskning ibland. Och nej, jag tänker inte sluta läsa Bokbloggar. 😉
men jag och många andra bokbloggare gillade den! 🙂
Jag gillade den! Och jag skrev också det klart och tydligt. Och eftersom Bokbabbel också gillade den, så börjar vi komma läskigt nära en sån där gruppkramsaktig sak som ska undvikas! 😉
Även jag gillade den, men var däremot inte lika förtjust i bok nummer två. Men det är svårt med den andra boken när den första var bra, man blir lätt besviken.
Bokhoras ord är lag, vet ni inte det? Nej skämt åsido så kändes det som om alla dissade boken i fråga, men så var det uppenbarligen inte. Ibland stämmer känsla och sanning överens.